Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - 9. Lukefärdigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LUKEFÄRDIGT
var så, att det behövdes, och Hanna ville, så skulle
han gå, om så därmed också hans egen andel i vad
som hänt i natt skulle bli uppenbar för alla. Han
ångrade, att han så nödvändigt velat köra hem
Frånse från skomakarns. Om han nu stannat där
en natt te, vad hade det varit att hålla på, inte en
smul. Hanna hade varit emot på at, men han hade
envetats. Och nu låg hon där. Varför? Sanningens
återsken glimtade ett ögonblick till för honom långt
ur fjärran för att sen aldrig synas mer. Därför att
hon hellre vågat sitt liv än hans.
Hon låg med slutna ögon nu och armen hängande
ner mot golvet. Armen och handloven voro randade
som en förklädesväv med smala röda blodsränder.
— Vill du att jag ska gå efter barnmorskan?
frågade han och böjde sig ner över henne.
— Nej, nej, sade hon ivrigt av gammal instinkt
att stänga igen om husets ledsamheter. Ständigt föll
det henne ur minnet, att hon själv öppnat dörren
och att morgondagen skulle leda hela världen härin.
Var är di där otäckingarna ? frågade hon, fly me
di, jag får ingen fred förr. Lägg di bakom ryggen
på me. Tack.
Nu kom Hilma tillbaka, det lätta såret tvättades
med brännvin och förbands, armen knöts upp med
en svart silkesduk.
Frånse hjälpte inte till, han stod vid fönstret och
såg bort över bron. Det var ett ljus i ett fönster
där, som gjorde honom fundersam.
Plötsligt ringde telefonklockan. Frånse skyndade
375
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
