Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - 10. Sköna Hamnar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅSA-HANNA
känner länsman. Ba han de inte gå hem och ta ditt
förnuft te fånga?
— Jo-
— Men du styrde de inte ändå?
— Jag visste inte huvort ja skulle, men så varsna
jag Snabben i går kväll nere i gatan.
— Snabben? avbröt Frånse, vad sär du för nåt,
inte är han lös?
— Ä jag tog inte miste på han.
Frånse fick ett grubblande uttryck. Allting skulle
då också komma på engång, det såg nästan ut som
om detta Ingenting, som bodde därovan, det där
Slimmet, som var världens upphov, ville komma åt
honom, Frånse i Mellangårn. Att Magnus och
Snabben skulle komma tillbaka samma dag, som
Hanna ble galen, det var nästan lite för mycket.
Nu skulle han få mycket att styra och ordna med
denna dag, som grydde så långsamt. Kanske var det
heller inte värt att han helt och hållet försummade
Ida, en såg ju bäst på Hanna vad fruntimmer kunde
ställa till, när de ble galna. Han fick ett infall:
kunde inte du Hanna, sade han som cm ingenting
hänt, gå och tala väl ve Snabben och ta lite ur bon
med de, och sägan, att han ska allri anka på, om
han håller se väl me me. Jag får lov å gå te
länsman och se å få mokat etter de.
— Menar du det! utbrast Hanna i högsta
förvåning. Hon hade förrått honom, utlämnat honom
te länsman och till och med klagat falskt på honom
i ett stycke. Hon hade väl visat att han inte kunde
vänta hjälp å henne i sina svårigheter som förr.
386
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
