Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gästade nämligen tillsammans med sin make hans riksdags»
kamrat Emil Key på Sundsholm och träffade där den unga
dottern i huset, Ellen.
Ellen Key berättar själv hur hon redan som helt ung
»i lilla kabinettet på Björnö» hos sina morföräldrar, som
hörde till de första prenumeranterna på Tidskrift för
hemmet, slukade den med sådan iver, att hon på sin sextonåriga
födelsedag fick i present alla de då utkomna årgångarna
och sedan tog av sina klädpengar för att få fortsättningen.
Hon var lycklig, då hennes beundran för Esseldes artiklar
delades av hennes far, och det var »med skälvande lemmar»
hon år 1868 hos baron A. C. Raab blev föreställd för
henne. Att hon med stora förväntningar motsåg Esseldes
besök vid Sundsholm är således lätt att tänka sig.
Köpenhamnsresan, Esseldes första längre utflykt på egen
hand från det nya hemmet, synes ha mött motstånd där,
och det förefaller som om hon knappast lyckats övertyga
sin man om betydelsen därav för hennes publicistiska
verksamhet, som han dock så högt och varmt uppskattade.
Hon hade i Köpenhamn dag efter dag förgäves hoppats
på brev. Ännu då de efter fjorton dagar åter möttes i
Kalmar för att tillsammans göra besök hos släktingar i
Småland, synes en liten skugga av misstämning ha dröjt
kvar. Men den försvann alldeles under en för Esselde
oförgätlig utflykt från Sundsholm till Helgerum —
oförgätlig även för hennes unga ledsagarinna, Ellen Key, som,
då hennes farbror, den dåvarande ägaren, med hela familjen
var bortrest, sörjde för välfägnaden och dukade upp
matsäcken på terrassen åt sjön, där rosorna blommade.
Det var ännu tidigt på morgonen, då de kommo in på
»den gamla välkända vägen», och Esselde kände sig »som
en fogel, som från villande färd flyger hem till sitt gamla
näste». Ett dagboksblad bevarar ännu levande intrycket
av färden. »Adlersparre följde’ mig med strålande ögon —
återglans af mina, sade han; och ljufva, oförgätliga ord
2—232787. Leijonhufvud, Sophie Adlersparre. II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
