Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Key, synas ha spelat en ledande roll inom den krets, som stod
bakom inbjudningen. Tydligen var Esselde rädd, att de ej
skulle ha nog erfarenhet och auktoritet att leda ett
offentligt möte, och hon återupptog därför vid en av
Klara-dis-kussionerna tanken på en förening, som skulle kunna ge
hållning åt det hela. A de ungas sida och även av
Silje-ström synes detta förslag hava uppfattats som framsprunget
ur ett begär hos Esselde att behålla ledningen i egna
händer, och missuppfattningen föranledde antydningar, som
livligt sårade henne.
Som vanligt vid konflikter inom Esseldes krets var det
även i detta fall Fredrika Limnell, som gick försonande
emellan. Till henne vände sig Esselde i sin iver att gamla
fru Hierta, som ofta på ett älskvärt och förstående sätt
understött hennes verksamhet och som hon både vördade
och höll av, ej skulle dela de ungas misstydning. Och
man spårar ä andra sidan ett inflytande från fru Limnell i
Ellen Keys besök hos Esselde några dagar efter
sammandrabbningen. »E. K. har nyss varit hos mig, uppklarat
ett missförstånd, fått åtminstone något begrepp om hur
saken tett sig för mig, och mjukt och vackert afbedt sin
misstro till mina motiv», berättar Esselde för sin gamla vän
Fredrique.
Till Ellen Key själv skriver Esselde ett par dagar
senare ett långt förklarande brev. »Hade man ärligt sagt mig
att man ville något annat än jag och ville detta utan
mig, så hade jag icke haft ett ord att invända», säger hon
och tillägger längre fram i brevet att hon »icke drömde
om och ännu ej kan fatta» hur hennes förslag kunde tagas
»som en personlig förolämpning eller ett uttryck av sårad
fåfänga» å hennes sida. »Att det så kunde fattas»,
fortsätter hon, »visar, i mina ögon, blott att jag och mina ord
voro på förhand dömda, något som ock de ovänliga blickar
som mötte mig vid inträdet i salen tydligt röjde.
Du, lilla barn, har gjort hvad du kan, och jag hoppas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
