Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
höj grad har glaedet mig på samme tid som jag derover
föler mig haedret. At indlade mig på enkeltheder skulde
blive for vidtlöftigt. Kun et vil jeg bemaerke, nemlig at
jeg er fuldkommen enig med Dem når De siger at
yder-ligere end i ’Gengangere’ tör jeg ikke gå. Jeg har selv
fölt at den almene bevidsthed i vore hjemlande ikke vilde
tilstede det, og jeg fornemmer heller ingen tilskyndelse til
at gå videre. En digter tör ikke fjerne sig så langt ud fra
sit folk at der ikke laengere blir nogen förståelse mellem
det og ham. Men ’Gengangere’ måtte skrives; jeg kunde
ikke blive stående ved ’Dukkehjemmet’; efter Nora måtte
nödvendigvis fru Alving komme.»
Då diktaren några år senare gästade Stockholm och en
fest för honom anordnades — det var i september 1887
—-sände Esselde, som blivit anmodad att tala å de svenska
kvinnornas vägnar, men av sjukdom hindrades att deltaga i
festen, en hälsning som gjorde djupt intryck på de närvarande.
Den framfördes av fru Elise Hwasser, den stora
skådespelerskan, som i sin framställning av fru Alving visat, en
uppfattning, besläktad med Esseldes, och den gav i förtätad
form hennes intryck av Ibsens stora tendensdramer. Det
är av intresse att jämföra den med Ellen Keys ord vid ett
liknande tillfälle ett decennium senare, en yngre generations
hyllning genom en av sina mest framstående målsmän till
»personlighetens fanatiker», förkunnaren av den nya religion,
»enligt vilken människonaturen skall följa sina egna lagar,
utan att därvid skrämmas av någon skuldkänsla». Esselde
var lika övertygad som Ellen Key om betydelsen för
kvinnan av Ibsens »väckelse», men hon såg den mindre ur
synpunkten av personlighetens frigörelse än ur synpunkten av
en högre samhällsmoral. Den ur beroendet av ett föråldrat
kvinnoideal skapade tragiska skulden utgör för henne
dikternas starkast manande innebörd.
Esseldes hälsning hade följande lydelse:
»Vi tacka skalden för allt skönt och storslaget, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
