Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
färdig vandel och ge tionde till kyrkan, utan prut,
inte skrytsamt heller, utan som plikten bjuder. Och
ändå varsnar jag tydligt hur girigheten sticker ut
genom Galeottos små blinkande ögon och lystnad
att dräpa ur Ludovicos smala tättslutna mun och
hopknutna näve. I sin ungdom hade Ludovico
suttit i halsjärn vid pelaren för dråp i hastigt mod,
och nu övar han sig att tygla vreden i en sådan
mån, att han var gång hans slarviga käring retar
honom, ler mot henne, tills han själv tror leendet
vara uppriktigt. Håller icke Ludovico nära på
måttet för ett helgon?
Och likväl — Giovannis öga var skuret att se just
mordet i handen, aldrig kunde det lönliga livet
övervinnas så helt, att det icke tittade ut genom något
hål. Hos de ärliga, de förståndiga, de övervägande
goda.
Bara när satan fått makt med en människa kan
hon omskapa sig till en ljusens ängel — se bara på
fader Antonius i sin vida veckade kappa av det
finaste kläde och skönt färgad. Nu viskar han
förtroligt med vällustingen Luigi, vad månne det i
kväll går ut på? Fader Antonius har skändat
jungfrur och medelst en dyrbar luktolja förgiftat donna
Beatrice för att komma åt hennes lovade rikedom.
Fader Antonius börjar sin dag med en lovsång och
slutar den med ett bovstreck, varenda medborgare
vet det, men ingen tror sitt eget vetande. Ty
pa-terns leende är oskyldigt som ett nyfött barns och
hans ögon klara och milda som kvällshimlen efter
en skön dag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
