Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nästan befallande mot värden, som skyndade att
fylla i. Själva säkerheten i övermodet kom folk
att hålla andan av nyfikenhet på vad ett dylikt
framträdande av en olärd tiggarbroder månde
betyda.
— Medborgare — brast det loss — orätt ha
främlingarna och ändå rätt. De ha orätt, för snart skall
vår stad äga ett bildverk, som vi bjuda dem att
stanna och beskåda för att sedan resa hem och
omtala vad de sett. Men rätt ha de i, att vi dyrka
otadliga ansikten och granna kläder. Som flickan
sömmar trådar i altarduken och gläds för var lilja
och stjärna, som träder fram, och tänker bara på
det, som just fullbordats, — vad vet hon om altaret,
om undret? — så måla vi skönt böljande linjer men
glömma att under dem bor kroppen kantig och
undransvärd, Guds beläte, och från kroppen
strömmar det syndiga blodet hett upp i ansiktet. Fast
står att kroppen är av synd genomdränkt som
träskets mossa av vatten, vad kan vi veta om de
förklarades gestalter? När våra kroppar skola uppstå ur
gravarna med denna vår egen lekamen, hur kunna
de då vara lika varandra som en druva är den
andra lik? Är vi lika varandra, vi? Och om det på
hinsidan ges medel som förmå förklara den saliges
lekamen och dock återgiva honom hans jordiska
skepnad, så, att den skiljer honom från andras, då
känner vi ingenting därom. Om osaligheten veta
vi en del, om saligheten, o medborgare, intet.
Munken satte bägaren för munnen och tömde
den. Rummet dansade i flammor, formade av idel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
