Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
röda tungor, och mitt bland dem skrattade
Ambro-gios ansikte med ett outgrundligt uttryck i den
smala strimman under halvfällda ögonlock.
Giovanni raglade ut i det kyliga mörkret. —
»Rasande vettvilling är du», ropade det i honom.
Men han svarade sig själv: — Vad bryr jag mig
om öden och händelser, låt dem komma eller inte
komma, jag talar för att ej förgås.
En len hand grep om hans, järnhårt, så att han ej
kunde frigöra sig. Två ögon lyste mot honom i
dunklet, och det genomfor honom:
— Satan som sprutar gnistor ur näsborrarna.
— Min son, kuttrade en röst, mjukt — och åter
tänkte Giovanni: vilddjurstassen som smyger till
bytet.
— Kväljs du så jämmerligen av mästarens seger,
att du lastar själva de Heliga, tvagna sköna i
Lammets blod?
Nu förböts duvostämman i en väsande orms:
— Lång blir din tid i skärselden, och jag räds
att vägen blir dig svår att vandra redan här på
jorden.
Knappt hade fader Antonius’ skugga glidit ur
ljuset, förrän en hög klar stämma åter hejdade
Giovannis flykt.
— Var är du, förskräcklige man, som tar konst
högtidligt som en munksyssla? Skada att du fått
lust att göra bilder, Giovanni, du hade blivit en
förträfflig botpredikant.
Ambrogios gungande barettfjäder snuddade vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
