Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Portvakten dröjde försonligt, språka litet kunde
man väl unna sig för besväret.
— Ja ja min son, du försummade vespern igen
— bed att gjutningen må lyckas, du ska’ tro många
stal sig in före ave’t i verksta’n och synade i
sömmarna. Nog ville priorn ha klockan till synes
alltid, folk skulle komma med allmosor, kanske både
guldmynt och silverplåtar, ja ja till de fattiga
förstår sig, — inte finner alla verket så farligt som
mästaren, rätt upphöjt ibland, rätt vackert, men
vi ä’ olärda och mästar’n stod där ju röd som
blod —.
Munken blåste upp kinderna för att riktigt göra
klart, hur det tett sig.
— Och den där rättskrivaren springer i alla
trappor och slickar alla fat med sin hala tunga och
lätt är att få folk till att tro ont, Gud förlåte mig
mina hårda ord. Bed nu, men laga att du också
får sömn, i ottan kommer stöparens svenner.
Äntligen upphörde klappret av den pratlystne
gubbens sulor, över klostergården spände
natthimlen och ovan murkanten stod ännu stjärnan
stor, strålande, ensam.
Giovanni smög in i kapellet.
Enda upplysningen var helgonlamporna, deras
veke sam i oljan som ett litet trött öga och vägledde,
men så svagt, att stakar och sirat i koret blott
fläckvis glindrade fram. Munken hörde sina
slamrande skor liksom sönderhacka tystnaden, han
kastade skygga blickar hit och dit och tog av
sandalerna. Framför altarmadonnan neg han och kor-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
