Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sade sig, blev så stående i en slags välbehaglig
dom-ning, tyckte att han utan motstånd flöt bort i den
hemlighetsbräddade skuggvärlden med uppgivelse
och förglömmelse, främst av sig själv och sitt. Det
var ett oändligt intet. Han tänkte på döden — vore
icke döden i själva verket ljuv? Varför jämt ävlas,
jämt drivas, — mot vad? till vad tjänst? Vem vore
väl han om icke en vanlig människa, som ägde
förmågan att snida, liksom broder Nikodemus var
skicklig i att sköta spaden och broder Michele i att
vända stekspettet? Varför blev allt inom honom
svart och kraftlöst, så fort han tänkte så?
Varför knäböjde han icke framför helgonen och bad
om styrka att underkuva sitt begär att smyga dit
upp och tillbedja sitt eget verk? Sedan kunde han
gå till ro och sova lugnt som de andra.
Men samtidigt med att Giovanni
genomströmmades av denna ömsom veka, ömsom bittra trånad,
talade en kall stämma:
— Allt det där låtsas du bara, det har ingenting
att göra med den verkliga Giovanni snidaren.
Han skyndade upp i koret.
Ovan en korstol vid väggen fanns ett läderhänge,
som dolde fönsteröppningen till en trappa, där
bröderna brukade stå och förstulet betrakta folket i
kapellet. Lätt var för Giovanni att från bänken
lyfta på hänget och svinga sig över fönsterkarmen
på trappsteget in i klostret. Han trevade gången
fram, höll skorna i handen och blicken spänd i
mörkret och skalv som beginge han en förbrytelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
