Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den som var så angelägen, den var sannerligen en
stackare, och att mästaren naturligtvis hade rätt.
Dessutom brann patern av begär efter att
klangen från det lilla klostrets torn snart skulle ljuda
över nejden. — Nej, med fader Benedetto kom man
ingen vart...
Än om han trädde fram för folket och i den
avgörande stunden höll ett glänsande tal —?
— Ä du pratmakare, du vidrigt lättungade —
tänk på din loven nyss till främlingarna, hela
världen kommer att skratta åt den narraktige
munkens käringpladder!
Blodet sköt upp i Giovannis ansikte. Han knöt
händerna, medan det ena galna hugskottet avlöste
det andra i hans upphettade hjärna. Hans
förkvävda gossaktighet fick ett ögonblick liv, och i
inbillningen rövade han bort klockan, släpade den i
nattens mörker ut genom en hemlig dörr på
klostrets gavelsida, över bron och till skogen, där han
dolde den väl.
Men gjutningen då?
Nej, han skulle hellre övertala stöparen att på
eget bevåg, innan klockan hembures gjuten, föra
den i vagn, förspänd med oxar, runt i staden.
Sedan finge följderna komma över snidarens eget
huvud — verket hade i alla fall blivit beskådat!
Vägrade gjutaren, skulle han mutas.
Med vad? Du dårarnas dåre, du Lazarus!
Hugskottens enfald avkylde hågen. Missmodig
sjönk han ned vid verkstadsbordet och stirrade på
träklockan i vaxstickornas osäkra ljus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
