Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kant var att han vägrats att få uppvisa sitt verk,
man tyckte nästan att han haft nödigt bruka list.
— Tag bort klädet — skrek någon. Och som
åska följer på blixt ropades från alla håll:
— Tag bort klädet, låt oss se.
Då lades en hand avvärjande på klockans hölje.
Fader Antonius, stadens, näst biskopen,
förnämligaste prelat, stod där i sin lysande, rikt
veckade kåpa, med en uppsyn, oskyldig som ett
nyfött barns. Hans ögon blickade milda som en
vårdag i solnedgången. Men ehuru stämman lät
mjuk som duvans kutter, trängde den med
tystande myndighet genom det pockande larmet.
—• Käre — låten inte bedraga Eder! I
kännen väl igen munken, som på värdshuset
härför-liden klandrade ett mästerverk, som med rätta
förmodades vara ingivet av den heliga Jungfrun?
Denne man är i synd född och son av en barbar, och
vi veta att barbaren ingenting förstår av det sköna
och gärna far fram bespottande det heliga.
Endast en avundsam klåpare klandrar de store, och
denne drister sig nu taga äran från Gud själv. —
Träd intill, gott folk, närmare — Sen hur solen
lyser på bilden! Vänden sedan Edra blickar till
den vördade priorn — tro Ni verkligen att en
skröplig människa skulle förmått att på några nattens
timmar omvandla ett beläte till en så fullkomlig
avbild av en känd man, att vem som helst kan
räcka ut sitt finger och säga: det är han?
Vänner — detta vore emot naturen. I han hört
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
