Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
handen i sidan, gossarna efter, knäppande med
fingrarna, den röda mössans tofs dinglande om örat
— nu hörde de upp, skildes åt i klang av skratt och
gingo var till sitt. Ropen utåt sjön dogo bort. Sist
tystnade ock Agapetus flöjt någonstädes ifrån
kölen av en upp och nedvänd båt på stranden. Allas
dörrar slogos igen. En strimma av havet lyste långt
ute. Så föll natten helt.
Blott stjärnan, som förbannats, glimmade från
mörka fästet ihärdigt över den orörliga kroppen,
ännu sammansjunken så, som den fallit på
tröskelhällen.
Timme gick efter timme. Plötsligt lyfte Giovanni
sitt ansikte, åldrat av smärtan, och såg mot
himlen. Då han varsnade stjärnan, vände han blicken
bort och gick in i huset för att taga vad som fanns
kvar av guldet. Han trevade på skåpets hylla, där
pungen hade sin plats och fann den — tom.
Ånyo gick han ut och satte sig under natthimlen
med dess enda stora stjärna. Han undvek den
icke längre. Vem vore väl han, som vågade
förbanna?
Slutligen föll tung sömn över honom, tills han i
soluppgången ryste av köld, vaknade och gick in
och letade fram ett stycke bröd och lök, det enda
som fanns kvar av deras förråd, vilket ännu igår
varit rätt ansenligt.
Nå, detta var hennes. Giovanni hade ju föga
kunnat bidraga till att giva henne, vad hennes
hjärta åstundat.
Men de fattigas guld!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
