Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
delar lastade på åsnor, togo sig snyftande fram
på stigarna. En riddare kom sättande på sin
sprin-gare, svor och förbannade. Längre bort såg han
en man på en mula och igenkände en av stadens
konstsvenner. Denne tillkastade vandraren ett
skämtsamt ord.
— Spatserar du rätt in i fördömelsen? Nåja, I
munkar därinne förstå att göra det drägligt nog
för er.
Efter att ha gått ytterligare en lång stund,
förundrande sig över att han mötte så få flyktingar,
hörde Giovanni yxhugg eka. Skogen hade glesnat
och något skymtade långt framme — det var ju
stadsmuren! Han skyndade närmare och stötte på
dåligt klädda män, som i sitt anletes svett fällde
trän. Förvånad sporde vandraren om orsaken.
— Jo, de höga herrarna hade funnit på att det
vore bättre att släppa in havets vindar än att dö
av pest som hundarna. Ja, några av de lärda
menade, att vindarna till och med skulle förjaga soten.
— Och så vart vi befallda till detta hårda
arbete. — Månn tro det finns många träd kvar?
sporde männen ängsligt.
Giovanni greps av medlidande och delade
rundligt med sig av morgonkosten, han fått av en
lantman. De utmagrade drängarna kastade sig girigt
över osten och kornbrödet, och medan käkarna
tuggade, mumlade de att det värsta vore att
sjukdomen höll på att ta slut. Dödgrävarna hade inte tio
lik om dagen att stoppa ner. Och här måste man
nu slita sig fördärvad för ingenting.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
