Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. XVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Vad är det?
Giovanni svarade milt:
— Guds kärlek till dig, Antonio, och försökte
åter lossa bilden ur det krampaktiga greppet.
Men Antonio höll fast sitt byte.
— Jag vill ut i solen, skrek han, han skälvde
och hans läppar begynte bli blå.
— Präst! — var är prästen? jag vill ha
sakramentet, se hur jag fryser.
Giovanni hade fattat i täcket och drog den digra
lekamen till en fläck, där solen sken. Då den
döende jämrade sig för törst, lopp han till en brunn
i närheten, fyllde sin träbägare och satte den
till hans mun.
— Hör mig Antonio, talade han fast: Du har
nära dig den överste prästen, ångra dina synder,
så skall barmhärtighet falla som dagg på din själ.
Prelatens ögon hade blivit så stora — ett
ögonblick stodo de på spänn, liksom av högsta fasa
eller djup förvåning, och brusto så i döden.
Sedan Giovanni hämtat dödgrävaren, begynte
han gå, planlöst, gatorna fram, som lättades det
honom mål. Armarna hängde underligt fria, de
hade ingenting att omsluta. Han kände sig
plötsligt trött. Framför låg tiden som ett tomrum utan
ände. I hans hjärta och hjärna malde bara en
envis och orimlig saknad efter ett stycke trä, som
han oavbrutet burit på, tills armarna ofta
domnat, var hans kraft slut? Det som nyss tiinat
ville glida över i dröm–hade han inte
återfunnit sin gamla Kristus och lämnat den nya i en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
