Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur tvännes lif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han skakade på hufvudet.
Så lyfte kan långsamt upp det, men satt
kvar på golfvet och sade i lugnare ton:
— För sent—ja, jag hade velat göra det
styfvare ändå, jag — men det var också något
i de där sakerna som jag inte kau få — något
ungt — något som aldrig lefvat i mig, som jag
inte har, ser du. Där stod det friskt och färdigt
— mindre kanske än hvad jag drömde 0111 men
ändå mer — nej nu är jag för fattig i själen för
att kappas med dem ■—-jag skulle gå på sned
om allt här i världen — det var mitt öde det.
-— Äsch, bet hon af hänsynslöst, 0111 det
bara vore jag! Du måtte väl kunna försöka!
— Hvad tjänar det till, då alla gått förbi mig.
— Kanske du liar, hvad de inte ha.
Han svarade icke. Hans vemod
fördjupades, hans ögon stirrade drömmande in i ett
hemlighetsfullt dunkel, hvarur han icke
mäktade lösrycka sig. Hvad var lian, hvem var
han egentligen? Ville han kunna eller ville
han icke, och var det omständigheterna eller
han själf som -—? Hvem kunde säga det...
Något, hon aldrig känt, reste sig inom
Anna. Hon steg upp utan att se på Nils och
gick ut, plockade fram mat och satte på bordet.
— Kom och ät, sade hon kort.
Från det nya och gamla landet. 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
