Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de tusen dansande ljusprickarne — allt tvingade
till att tala lågt, vekt, nästan hemlighetsfullt.
— Ja hur kunde jag?! svarade han lika sakta.
Han böjde ned sitt hufvud och lutade det mot sin
hand och såg upp på henne i skydd af sin
axelbreda kropp — såg tills ögonen blefvo i
skymningen till en smal strimma bakom svartblanka
glas, och hon förnam en stark
spänning–-något aningsfullt.
— Nä träffade du Ada i Stockholm? hördes
Eriks röst, och Matilda blef röd — tänk hon hade
ännu icke frågat efter Ada!
— Ja, jag träffade henne. Pryhl rätade upp
sig med en missnöjd axelryckning. — Hon var
inte lik sig, hon hade blifvit som alla de andra.
— Ja men du är dig lik i alla ödets skiften
— Erik slog honom muntert på axeln — när fan
har du sett Ada förr?
— Sett henne — var hon inte en vildfogel i
sina noveller, bara opposition och folklighet hela
människan — och nu påstår hon, att det var
»diktning» ... att hon »utvecklats» och det där.
Trasch och smörja.
Matilda hade sutit litet frånvarande. Tiden
innan hon kom hit ut syntes henne så aflägsen,
att hon knapt mindes, hvad för slags människa
hon då egentligen var.
— Ja men är Ada inte rar?
— Det vet jag inte, svarade Pryhl tvärt.
På prärien.
4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
