Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lade den varligt på sin arm och tog några steg
framåt.
— En evighet sedan vi sågo hvarandra, kära
lilla frun, sade han halfhögt glad.
Hennes svar lät ogenomträngligt ceremoniöst:
— Ja, professorn har inte tittat till oss sedan
vår stora sorg.
Hon kände det med ens som en plikt att visa
Pryhl sin nya människa. Djupt hade det stuckit
henne, att han icke sökt dem sedan Atles död.
Men nu gjorde det henne alls ingenting.
»Professorn!» Ordet värkade.
Pryhls ögon drogos trådsmalt samman, och
hans grepp slappnade.
— Jag har glömt att gråta, lilla frun,
mumlade han mörkt.
Strax därpå skildes han frän Hjelms. Han
hade blifvit fåordig och vresig.
En dag strax efter gick Matilda omkring och
sysslade, var hvarken nedslagen eller glad, undrade
bara litet på lifvet i allmänhet, på sig själf och
hvad hon sagt och talat och på den väg, som
låg framför henne.
Då kom det — ögonblickligt som solen någon
gång fullfärdig och lysande bryter fram ur grå
molnmassor: En öfversvinnelig glädje, en klarhet
i förnimmelsen, en salig hänryckning, ett kärlekens
mysterium, som brakte tårar till hennes ögon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
