Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nu satte herr Malmberg sig starkt upp, och i
hans ögon kom åter det dunkla uttrycket.
— Frun, frun, bedjoin Herren, att vi måtte
varda fulle af hans kärleks fullhet.
Och han knäpte hop sina händer och slöt
ögonen, öppnade dem därpå och vädjade plötsligt
bekymradt, ödmjukt till Matilda:
— Kanske var jag för hård, kanske var jag
icke nog kärleksfull, ack, ack se nu — kanske den
kära. själen skrämdes bort från Ordet genom min
ovishet. . . Ack frun, hvilka usla käril vi äro, intet
förmå vi, skröpliga menniskor. — O att vi kunde
krypa in, ja alldeles försvinna i Herren. —
Och hans små ögon nödgade henne forskande,
kärligt: var hon inne på rätt väg?
Matildas ögon irrade tomma omkring ute på
gräsplanen.
Hennes själ var en enda stor ödslighet.
När hon strax därpå passerade Adas rum och
såg dörren stå öppen, trädde hon in för ett
ögonblick. En egendomlig, främmande doft slog henne
till mötes. För det stora alkovfönstret var
dra-peradt något violett stoff och öfverallt där man
minst väntade, hängde och lågo små raffinerade
ting utan bestämdt ändamål. Den hvita, kyska
tonen i sofgemaket med dess enorma dubbelsäng,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
