Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Det är ingenting jag föresätter mig eller
gör upp eller så där, jag känner mig så fri, så
gränslöst fri; friheten fyller mig som en stor,
stor lycka, en stor kärlek fyller själen — jag kan
inte tänka mig något annat än det, som är fritt
— ingenting som inte är fritt har värde för mig.
Jag skulle inte kunna lägga ett strå i kors för
någons vilja, helt enkelt inte kunna.
— Och de svaga då — stödet?
— Svaga?! — hvad är starkt och hvad är svagt?
Fru Lindes ansikte veknade och blef mycket ljuft.
- Jag tror på själens allra dyrbaraste frihet:
att aldrig behöfva dönnna. Bära vi inte alla
hemliga fläckar? . . .
När Matilda ensam och långsamt vandrade
hem, kände hon det, som när hon i sin ungdom
gick och drömde om kärleken och så oväntadt blef
bjuden på bal. Detta berusande oförutsedda, där
hon visste att hon ofrivilligt skulle komma att söka
det hittills icke funna, och där detta något kanske
skulle uppenbara sig för henne likt rösten i drömmen,
som svarar när hälst vi kalla.
Allt omkring henne hade lättat i färgen, fått
något af glädje vid sig. Hon reflekterade icke
öfver fru Lindes alla ord. Hon endast kände det
som hade hon haft rättighet att åter kasta sig ut
i det okända — och detta var härligt befriande.
Ännu med denna förnimmelse af att vandra
på vidderna och af att icke ha behof af annat än
den rika tomheten, besökte hon en dag Blue Point
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
