Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hon längtar efter ord som gråta och bränna och
smeka . . .
Hon gnolar oändligt sakta:
— Min kista är bäddad med vissna blader,
vissna blader . . .
I det blekblå ljuset faller en sammetston öfver
hennes något grofva, rödaktiga hud och blicken
blir större — djupare — fullare.
Det undslipper henne — nästan i varm
skälf-vande vrede:
—- Hvarför förstå vi då inte att lefva!
Viktor Pryhl ser ned på henne genom sina
svartblänkande glas. Och plötsligt lägger han sin
varma, torra hand på hennes kalla och säger,
gripen af en ingifvelse.
— Jo, det är just hvad man gör i Nya
världen, lilla kvinna — kom ut och lär känna den och
tala till dem där hemma om allt stort och härrligt
— blif min hustru, Ada Lennartson!
Hon drar undan sin hand och skrattar samma
konstlade lilla skratt.
— Ett sådant barn ni är.
Så kryper hon smårysande längre in i det
mjuka* pälsvärket och skyndar öfver gräset, uppför
trappan.
Pryhl blir stående med sin knutna hand på
grindstolpen.
— Ar ni en kokett — det trodde jag inte,
säger han hest och mörkt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
