Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FEMTONDE KAPITLET.
T -andet låg mulet och tigande. Himlen hängde
jämnt disgrå öfver den flata, uppblötta jorden,
prärie-vägarna stodo som en lervälling — hvad de många
små kringströdda husen sågo tråkiga och blaskiga
ut i färgen, klumpiga i formen; — träden voro ju
idel stripig gleshet.
Matilda hade hela dagen gått i en död,
vanställande tomhet, nu på kvällen måste hon vara
ensam . . . hon längtade efter att gå, gå, gå —
Armodet därute nästan förhöjdes af alla
otaliga, aflägsna gluggar af ljus — högt i luften och
lågt vid marken, här i ett ensamt hörn, där i breda
rader . . . Hur de strålade — som stjärnor af hvitt
silfver eller som solar af smält guld eller som
orangebruna dunkla ögon, beslöjade af tårar.
Plötsligt föreföll allt så likt den söndagskväll,
dä hon ung och väntande första gången steg af
tåget i Morton. Hade hon aldrig älskat Erik?
En underlig fråga — den stirrade ut från alla
dessa melankoliska strålknippen.
På prärien. 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
