Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och lika ihärdigt fylldes hon af föreställningen
om, hur allt kunde vara . .
Men skuggorna föllo djupare öfver den
färgsvaga fattiga rymden, från mjukt sväfvande blått
blef det tungt som järn, allt förtonade i jordgrått,
luft och mark blef som modden.
En räddsla börjar krypa öfver henne. En stor
ensamhet, en stor isande lifvets skräck — det är
som om hon hvarken ägt ett förflutet eller ett
tillkommande, vägen har hon tappat bort och en
enda jättefråga lyser någonstädes med blodrödt,
envist sken:
— Hvar är du hemma?
Hon går där som i en ångestfull, oredig dröm,
det är, som trefvade hon efter en hand, en varm,
tryggande värklig hand–den ville hon trycka
mot sin panna och ropa ut högt det enda äkta,
hennes själ nu rymmer, barnets tanke: Ah,
alltsammans blir ju snart åter bra, det är ju ingenting,
alls ingenting, säg så, ingenting annat hjälper mig
från att bli galen!
. . . Hon hade gått långt ut, där ängen ännu
låg obebyggd och dunkel, och där ingenting fanns
utom skuggad jord och mörknad himmel och
öfver-vuxna, förgätna brädgångar. Vid hvarje steg
väntade man, att bron skulle sluta och det vilda, farliga
gräset taga vid.
Någon skymtade där borta, kom hastigt
närmare — det var Linde. Han tog af hatten.
— God afton, är ni här fru Hjelm, så långt ute?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
