- Project Runeberg -  En åsnas lefnadsöden /
5

(1912) [MARC] Author: Sophie de Ségur Translator: Anna Hamilton-Geete
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Torgdagen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

»Ditt gemena kreatur», skrek hon i vredesmod.
»Vänta bara! — det skall du få för!»

Och därpå pryglade hon mig så obarmhärtigt, att
jag knappast förmådde släpa mig fram till staden.
Ändtligen voro vi dock framme. Man lyfte korgarna
af min stackars värkande och såriga rygg och ställde
dem på marken; bondhustrun band mig vid en påle
och gick för att äta frukost. Men mig, stackare, som
var halfdöd af hunger och törst, föll det ingen in att
bjuda så mycket som ett grässtrå eller en droppe
vatten. Jag gjorde mig icke heller samvete af att då
bondhustrun gått, närma mig en af korgarna och läska min
tunga samt fylla min tomma mage med kål och
sallad. Aldrig i mitt lif hade jag smakat något så läckert.
Jag stod just i begrepp att förtära det sista
kålhufvudet, då bondhustrun återkom. Hon uppgaf ett rop
af förskräckelse, då hon såg den tomma korgen. För
min del betraktade jag henne med en så belåten och
oförskämd min, att hon ej hade svårt att gissa, hvem
som var den skyldige. Jag nedlåter mig ej att
upprepa de skällsord, hvarmed hon öfveröste mig. Hon
var en ytterst rå och ohyfsad person, och då hon blef
ond, utfor hon i svordomar och begagnade ord och
talesätt, som sannerligen kommo mig att rodna, så
åsna jag var. Sedan hon en stund på detta sätt uttömt
sig i förolämpningar, på hvilka jag ej gaf annat svar
än att med tyst förakt slicka mig om munnen, i det
jag vände henne ryggen, fattade hon käppen och
började slå mig på det omänskligaste. Nu var mitt tålamod
slut. Jag slog tillbaka, — och inom få ögonblick hade
jag kastat henne sanslös och blödande till marken.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 03:13:40 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/asnas/0009.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free