Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Kapplöpningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
men jag började skria af full hals, och gumman vände
sig om.
»Det var fult af er, barn», sade hon, då hon
förstod deras afsikt. »Ni borde riktigt skämmas. Jag
tror nästan, ni äro rädda, att min stackars åsna skall
vinna priset?»
»Pytt», sade Andreas. »Ett sådant där eländigt
utsvultet kräk! Jag ville bara ge henne litet hafre.»
»Nå, det var bra beskedligt», sade mor Anna
skämtsamt. »Och jag, som var nog dum att tro, att ni ville
locka henne ifrån mig! Så kan man bedraga sig! Slå
nu bara ut din hafre på marken, så kommer hon bättre
åt att äta, min snälla gosse.»
Alla skrattade åt Andreas, mor Anna gned belåten
sina händer, och jag var förtjust öfver den vändning,
saken tagit, samt skyndade att begagna mig af den
föda, som bjöds mig. Jag kände mina krafter
tilltaga, under det jag åt, och började längta efter att
försöka dem. Ändtligen anlände borgmästaren och
gaf befallning, att kapplöpningen skulle börja. Man
uppställde alla åsnorna i en rad. Borgmästaren gaf
ett tecken, och hvar och en släppte sin åsna, i det
han gaf henne ett duktigt rapp med piskan. Vi hade
ej sprungit många alnar, innan jag hunnit om alla
de öfriga. Mina kamrater, utom sig öfver att se sig
öfvervunna af en okänd främling, ansträngde sig till
det yttersta. Jag hörde, huru de skreko, sparkade och
beto hvarandra. Slutligen upphanns jag nästan af
Johans åsna, och just som jag samlade mina krafter
till en ytterligare ansträngning, kände jag, huru hon
med tänderna högg tag i min svans. Smärtan var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
