Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Polarfolk ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5089
Polarfolk—Polarisatio’n.
5090
Koch (1913), Lauge Koch (1921).
Spetsbergen upptäcktes jämte Björnön av
holländaren Barents (1596) men utforskades
närmare först av svenskarna O. M. Torell
och A. E. Nordenskiöld (1858, 61) sedan
framför allt av norrmän. Samtidigt med
dessa färder sökte man och nådde till sist
(1909, 1926 och 1928) Nordpolen (se detta
ord!) från olika utgångspunkter
(Spetsbergen, Nysibiriska öarna, Grants land)
och med olika fortskaffningsmedel (båtar,
slädar, flygmaskiner). Jfr A m u n d s e n,
Nobile! 2. Antarktiska p. Det
ant-arktiska fastlandet upptäcktes 1840 av
fransmannen Dumont dTJrville och
amerikanaren Wilkes. Engelsmannen J. Ross
fann 1840—42 Victoria land med dess
vulkaner. Omkring sekelskiftet växte
intresset starkt, då bl. a. O. Nordenskjöld och
J. G. Andersson ledde en antarktisk
expedition (1901—03). Sydpolen (se
Antarktis!) nåddes 1911. Kring båda
polerna, i synnerhet den södra, finnas ännu
många »vita fläckar». Se kartor till
Antarktis, bd 1, sp. 293—4, Nordpolen,
bd 9, sp. 4703—4!
Pola’rfolk. Sammanfattande beteckning
för de folkstammar av olika ursprung, som
bebo de arktiska områdena. De flesta äro
rennomader. Till p. räknas lappar, s
a-mojeder, ostjaker, tjuktjer,
korjaker, j u ka gi r e r, tunguser,
jakuter, lamuter och eskimåer.
Pola’rfront-teorien. En av V. Bjerknes
uppställd, mycket omtvistad teori, enl.
vilken en kall luftmassa ständigt skulle ligga
över polartrakterna ned till våra
breddgrader och de vanl. från v. till ö.
vandrande barometerminima i kanten av denna.
Polarime’ter. Instrument för mätning
av en ljusstråles polarisation.
Pola’ris. Se Po Istjärnan!
Polarisatio’n (grek. pole’in = vrida, jfr
P o 1!). 1. Optiskt fenomen, som består
i att en ljusstråle uppdelas på ett sådant
sätt, att i en (el. flera) av de nya
strålarna de transversella elektromagnetiska
svängningarna alla gå i ett och samma
plan. En dylik ljusstråle kallas
polariserad. Polariserat ljus erhålles lättast i
169 — Åhlén & Söners Uppslagsbok.
ett Nicol prisma (polarisator).
Även vanligt reflekterat ljus är partiellt
polariserat, d. v. s. består av en blandning
av naturligt och polariserat ljus. Det fr.
himlen reflekterade ljuset är sådant. Då
polariserat ljus får genomlöpa vissa
kristaller el. lösningar, ändras
polarisations-planet, i det att det vrides en viss vinkel,
vars storlek är proportionell mot det
genomgångna skiktets tjocklek, i fråga om
lösningar även mot dennas koncentration.
Även om polariserat ljus reflekteras mot
ytan av en magnet, inträder en vridning
av polarisationsplanet. Intressantast är
den vridning, som framkallas av
lösningar. Det har nämligen visat sig, att dylik
vridning endast framkallas av ämnen, som
innehålla en el. flera asymmetriska
atomer. (Jfr I s o m e r i!). Dylika ämnen
kallas optiskt aktiva. Vrides
polarisationsplanet för en iakttagare, som ser
mot strålens riktning, åt höger
(med-solsf, kallas ämnet högervridande, i
motsatt fall vänstervridande. Av varje optiskt
aktivt ämne finnas alltid två stereoi
so-m e r e r, vilkas blandning är inaktiv,
d. v. s. ej vrider polarisationsplanet. (Jfr
Racemisk!). Då vanl. socker är
högervridande, medan den blandning av
fruktsocker och druvsocker, i vilken det lätt
sönderfaller, är vänstervridande, så
erbjuder polarisationsundersökning ett enkelt
medel att bestämma lösningars sockerhalt
samt graden av sönderfall. Man bör då
lämpligen använda enfärgat ljus.
Instrument härför kallas ofta sackarim
e’t-r a r. — Den nu behandlade p. kallas
1 i n e ä r. Även cirkulär och e 1 1 i
p-t i s k p. förekommer men har mindre
praktisk betydelse. 2. Med galvanisk
el. e 1 e k t r i s k p. menas det förhållandet,
att elektromotoriska kraften i ett
galva-niskt element småningom minskas,
beroende på att de vid polerna uppkomna
ämnena alstra en elektromotorisk kraft
motsatt den ursprungliga. Denna p. kan
minskas genom att man vid polerna tillsätter
något ämne (depolarisator), som
reagerar med det uppkomna ämnet och
oskadliggör detta. Jfr Galvaniskt
element!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
