Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Romanäs ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5405
Romerska riket av tyska nationen.
5406
Styrelseform och inre förhållanden. R.
regerades i älsta tider av konungar, om
vilka uppgifterna äro mycket osäkra, tills
det omkr. 509 fick en republikansk
författning, som ägde bestånd till enväldets
införande 44. I spetsen för styrelsen stodo
under republikens tid två konsuler, som
vid sin sida hade en med huvudsakligen
blott rådgivande befogenhet utrustad
senat, till vilken före ståndsstridernas
biläggande (omkr. 366) endast aristokrater voro
valbara (se Patricier, Plebs!).
Gemensam för alla stånd var däremot
folkförsamlingen, där röstningen
försiggick efter en för den fattiga befolkningen
mycket ogynnsam centurieindelning, men
dess beslut tillerkändes först 287 samma
giltighet som senatens. De politiska och
sociala missförhållandena framkallade
ett första allvarligt reformförsök av
bröderna Tiberius och Caius Gracchus (133—
132, 123—121), av vilken den förre sökte
återuppliva de »licinska lagarna», den
senare bryta senatsaristokratiens makt.
Bägge misslyckades, men den sociala
kampen vidtog ånyo och fördes nu mellan
enskilda härförare (se S u 11 a, P o m p
e-jus!) om diktaturen. Sin avslutning
nådde inbördesstriderna först genom Caesar,
som efter ett lysande fälttåg i Gallien (58
—51) slog sin medtävlare Pompejus och
införde enväldet år 44. Han mördades
emellertid s. å. men efterträddes av sin
systerson Octavianus, som slog sin medtävlare
Antonius vid Aktion (31), varifrån man
räknar den rom. republikens undergång.
R. under kejsardömet (31 f. Kr.— 476
e. Kr.). Monarkien betecknade icke någon
radikal brytning med föregående tid.
Augustus (27 f. Kr.—14 e. Kr.) lät de
flesta republikanska inrättningarna
kvarstå och betecknade sig som pri’nceps, den
förste bland folket. Senaten bibehölls men
av dess befogenheter överflyttades
rättskipningen helt och hållet på kejsaren, som
också övertog högsta befälet över
krigsmakten samt rätten att tillsätta
ståthållare i de viktigaste provinserna. Under de
följande regenterna befästes kejsarmakten
ytterligare, och riket växte genom nya
erövringar och uppnådde sin största
ut
sträckning under Trajanus (98—117).
Under denne och de närmaste kejsarna, bland
vilka särskilt må nämnas Hadrianus (117
—138) och Marcus Aurelius (168—80),
»filosofen på tronen», upplevde R. en rik
utveckling inom lagstiftning och förvaltning.
Det följande seklet fram till 284, kallat
»militärkejsarnas tid» (se M i 1 i t ä r k e
j-sare!) är en period av djupt förfall. Den
rom. kulturen förlorar sin härskande
ställning över provinskulturerna och vid
gränserna hota germaner och perser, samtidigt
som en djup finansnöd och en avfolkning
till följd av de ständiga krigen
omöjliggöra ett effektivt försvar. En restauration
skedde med Diocletianus (284—305), som
genom en grundlig omorganisation av
förvaltningen och det ekonomiska livet sökte
återställa riksenheten. Monarkien blev nu
absolut, i det senaten degraderades till en
rådsförsamling för Rom och all
regeringsmakt överflyttades på kejsaren. Efter
Diocletianus utbröto tronstridigheter, ur vilka
Konstantin den store (323—37) avgick som
segrare och ensamhärskare. Han fullföljde
Diocletianus arbete på rikets
omorganisering men bröt med dennes religionspolitik.
Under det Diocletianus förföljt de kristna,
gav Konstantin dem samma rättigheter
som övriga religionsbekännare, varigenom
han förvärvade ett värdefullt stöd för sin
monarki. Kristendomen hotades dock ännu
en gång allvarligt under Julianus
»avfällingen» (361—63) men upphöjdes 380
till statsreligion av Teodosius den store
(379—95), under vilken R. uppnådde en
sista konsolidering. Efter Teodosius död
delades R. i en östlig och i en västlig del,
som ägde bestånd till 476, då den siste
västromerska kejsaren Romulus Augustus
avsattes av Odovakar. Se Väs t-R o m,
Ö s t-R o m! Litt.: G. Ferrero: Rom, dess
storhet och förfall (1921—24). M. P:n
Nilsson: Den romerska kejsartiden (1921—22).
Densamme: Rom och det romerska riket (i
Norstedts världshistoria, III, 1929). A.
Boethius och J. Sundwall (i Lindblads
världshistoria II, 1-2 1931).
Romerska riket av tyska nationen. Se
Tysk-romerska riket!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
