Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6193
Sverige.
6194
framåt, varvid särskilt märkes, att
Finland på 1100- och 1200-talen införlivades
härmed. De viktigaste uppgifterna rörde
statens inre organisation. Allteftersom
konungens person ej kunde rå med att ensam
fylla samhällsarbetets ökade krav,
infördes till hans hjälp en alltmer utgrenad
äm-betsmannaorganisation för hela
statsom-rådet som för dess delar (riksjarlen).
Omkr. 1300 var S. utbildat till ett
ganska typiskt medeltidssamhälle, och
1300-talet är dess »högmedeltid», internationellt
präglad till stats- och kulturliv. De
allmäneuropeiska institutionerna på
riksstyrelsens (riksrådet; kanslern),
krigsväsendets (rusttjänst), stadsorganisationens
(stadslagar, slutligen en gemensam lag för
alla rikets städer omkr. 1350), kyrkans
(biskopar, domkapitel; klosterväsen) m. fl.
områden nådde nu även i S. sin typiska
utbildning. En högtstående litt. med
internationellt skaplynne uppstod, dels av
världsligt ridderlig karaktär (viktigast de
s. k. folkvisorna, en urspr. aristokratisk
diktning), dels av religiöst slag (delvis på
latin; dess främsta företrädare är Birgitta,
vars klosterstiftelse i Vadstena blev en
centralhärd för medeltidens andliga kultur
i S.). Internationellt präglad var ock
konsten, som mest arbetade i kyrkans tjänst
(den romanska konststilen, som på
1200-talet småningom fick vika för gotiken,
högmedeltidens stil). På rent inhemsk
grund vilade däremot den lagstiftning, som
fick sin fulländning, då de till sitt
ursprung delvis urgamla landskapslagarna
omkr. 1350 sammanarbetades till en för
hela riket gällande lag.
Mot 1300-talets slut hotades emellertid
den sv. statsmaktens bestånd.
Aristokratien, vars rikedom och makt ökats genom i
krigsorganisationens intresse införda
skat-tefrihetsförmåner (frälse) och
förlänings-väsende, började utnyttja rikets tillgångar
för privat vinning. Den saknade
förståelse för nationella ideal, vilket tog sig
uttryck först i inkallande av icke
svenskfödda regenter, sedermera i strävan för de
skandinaviska rikenas politiska förening,
vilken på 1400-talet åtminstone tidvis blev
verklighet och gav århundradet dess prägel
(unionstiden). Detta skandinaviska
storrike innebar emellertid statsmaktens
försvagande, då den gemensamme konungen,
som i regel bodde i Danmark, ej förmådde
fylla de ökade regeringsuppgifterna, vadan
förvaltningen råkade i ett till anarki
gränsande förfall, medan den av
medeltidssta-ten först med anledning av kyrkans och
försvarets behov införda beskattningen
urartade till utsugning av folket, varvid de
inflytande medlen stundom stannade hos
de, ofta utländska, skatteupptagande
ämbetsmännen (fogdarna). Statslivets förfall
och folkets förtryck framdrevo en nationell
och demokratisk reaktion, som riktade sig
mot unionen och under konungamaktens
kraftlöshet och pliktförgätenhet måste ta
sig revolutionära uttryck; den präglar
1400-talet som de stora folkupprorens tid.
Demokratiens ledare (rikshövitsmän och
riksföreståndare, av vilka Engelbrekt är
den förste och störste) tillhörde visserligen
adeln, men den högre aristokratien och
kyrkans män bekämpade rörelsen och
föredrogo att för själviska syften utnyttja
regeringsmaktens svaghet. Deras
partitagande medförde vid den demokratisk-nationella
rörelsens seger, att deras makt
sammanstörtade. Under 1400-talets strider uppstod
med riksdagen ett gemensamt riksorgan på
bred grundval, med från början
revolutionär prägel och i opposition mot
konungamakten. — Även på det andliga livets
område visade sig nu en vaknande
fosterländsk och folklig anda; 1400-talet
medförde vår första patriotiska diktning
(biskop Thomas) och de första försöken till
en sv. historieforskning; nu grundades
ock, 1477, S:s älsta universitet, i Uppsala.
Nydaningstiden (1521—1611)
och Stormaktstiden (1611—1718).
Regenter: Gustav (I) Vasa 1521—60;
Erik XIV 1560—68; Johan III 1568—92;
Sigismund 1592—99; Karl IX 1600—11;
Gustav II Adolf 1611—32; Kristina 1632
—54; Karl X Gustav 1654—60; Karl XI
1660—97; Karl XII 1697—1718.
Omkr. 1500 inträdde åter en period av
stark furstemakt, i Skandinavien såväl
som i det övriga Europa. Genombrottet,
förberett av riksföreståndarna av ätter-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
