Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkets ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2099
Folklore—Folkrätt.
2100
Folklore [-lår] (eng. lore = lära,
kunskap). Bet. egentl. läran om folket. Äldre
benämning dels å folkminnen, dels å
folkminnesforskning. —
Folklo r i’s t, folkminnesforskare.
Folkminnen. Namn på muntliga
traditioner, som bevarats i folkets,
huvudsakligen allmogens, minne och fortplantats fr.
släktled till släktled, ss.
folkdiktning, folksed, folktro o. d. —
Folkminnesforskning, den del av
folklivsforskningen, som sysslar med
folkets andliga kultur el. folkminnena. Litt.:
C. W. v. Sydow: Våra folkminnen (1919).
Folkminnen och folktankar. Tidskrift
utgiven av C. W. von Sydow och H.
Celan-der (grundad 1914).
Folkmusik. Benämning på den musik
(vokal och instrumental), som upptagits
och utbildats av allmogen, samt av
spelmän komponerad musik. Bl. den vokala
f. märkes folkvisan (balladen och yngre
visan), vallvisan, sångdansen, sångleken m.
m. och bl. den instrumentala dansen,
marschen, låten (även vokal) m. m. Till f.
räknas jämte melodierna även de instrument,
som folket tillverkat och använt: violiner,
nyckelharpor, psalmodikon, lurar,
fingerhorn, flöjter, skalmejor, klarinetter,
pipor, säckpipor m. m. — Med 1800-talets
början vaknade intresset för sv. f., och man
har sedan dess utgivit en del samlingar.
Bl. upptecknare märkas A. A. Afzelius, A.
I. Arwidsson, E. Drake, E. G. Geijer, R.
Dybeck o. a. samt från senare tid Nils
Andersson. Man har även genom anordnandet
av spelmanstävlingar sökt vidmakthålla
intresset för sv. f. (Mora, 1906; Lund,
1907; Uppsala, 1909; Malmö, 1914 och två
riksstämmor på Skansen i Sthlm, 1910 och
1912). — Litt. T. Norlind: Sv. folkmusik
och folkdans (1930).
Folkmål el. landsmål, dialekt. En
lokal form av det språk, som talas inom
ett enhetligt språkområde.
Folk- och stadsbibliotek. Se
Folkbibliotek, Stadsbibliotek!
Folkomröstning el. r e f e r e’n dum.
Allmän medborgerlig omröstning för
avgörande av viss politisk fråga el. för
utrönande av folkmeningen i en sådan. I förra
fallet kallas f. d e c i s i’v (avgörande), i
senare fallet ko n su 11 a t i’v
(rådgivande). Då f. för vissa fall är föreskriven i
författningen, benämnes den
obligatorisk i mots. till fakultat i’v, som
endast äger rum, då ett visst antal
medborgare därom anhålla. I vår författning
infördes 1922 konsultativ f. Den första
och enda gången, som det nya institutet
varit i bruk hos oss, var vid f. den 27 aug.
s. å. angående allmänt rusdrycksförbud.
Folkpark. Se Folkets park!
Folkpartiet. Se Svenska
folkpartiet!
Folkpensionering. Allmän försäkring
för tilldelning av pension. Se Pension!
Folkrepresentatio’n el.
nationalrepresentation. Församling av valda
ombud för utövande av folkets
lagstiftnings- och beskattningsmakt. F. har i
olika länder olika namn: riksdag, storting,
lantdag, parlament etc.
Folkriksdag. Benämning på
sammankomster, som 1893 och 1896 avhöllos i
Stockholm i syfte att verka för införande
av allm. rösträtt i vårt land.
Folkrätt. Rättsreglerna angående
folkens el. staternas inbördes förh. samt den
del av rättsvetenskapen, som behandlar
nämnda regler. Den mellanfolkliga
lagstiftningen är i jämförelse med de
civiliserade staternas inre rättsordningar
mycket torftig. Till stor del är f. allenast
regler om krigföring och neutrala makters
ställning under krig. Den största
olikheten mellan folkrätten och andra
rättsområden är emellertid, att det icke finnes
någon överstatlig lagstiftande myndighet
och icke några domstolar el. exekutiva
myndigheter, som effektivt kunna
genomdriva folkrättsreglernas efterlevnad.
Genom tillkomsten av Nationernas Förbund
har dock f. undergått en betydande
förnyelse, som bl. a. tagit sig uttryck i
bil
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
