Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2169
Frankrike.
2170
Religionen är övervägande
rom.-kat. Dessutom finns omkr. 1 mill.
protestanter, varav 60 °/o reformerta. Ingen
statskyrka finnes.
Statsskick. F. är enl. författningen
av år 1875 med ändringar 1879, 1884, 1885
och 1889 en republik. Den verkställande
makten utövas av en av
nationalförsamlingen för 7 år vald president, som kan
omväljas. Den lagstiftande makten utövas
av en riksdag bestående av två kamrar,
senaten med 314 medl. valda för 9 år av
elektorer, samt deputeradekammaren med
612 medl. (år 1930), valda för 4 år genom
direkta val enl. allm. rösträtt med
begränsad proportionalism.
Politisk indelning. F. indelas i
90 departement, motsv. våra län och styrda
av s. k. prefekter. Huvudstad: Paris. F.
har dessutom 2 städer (Marseille och Lyon)
med omkr. % mill. inv. och 14 städer med
över 100 000 inv. (1926).
F. är näst England världens största
kolonialmakt. Om dess kolonier se under
de olika världsdelarna!
Historisk översikt. F:s
forntids-befolkning, de keltiska gallerna, voro ej
förenade i en stat men hade ett utbildat
samhällsliv med både stadsväsen och
konungar, härskande över smärre områden.
Julius Caesar erövrade 58—51 f. Kr.
landet åt Rom, varefter F. förblev rom.
provins till 486 e. Kr. Härvid blandades
befolkningen med latinska element. Roms
genomgripande kulturinflytande visas bl. a.
av att det nuv. franska språket är ett
dotterspråk till latinet. Under de germanska
folkvandringarna föll romarnas välde i F.,
som styckades mellan flera germanfolk,
tills de germanska frankernas stam omkr.
500 undanträngde de övriga. Den första
frankiska konungaätten kallas den
mero-vingiska (486—752); dess sista medlemmar
voro dock blott skenkonungar, medan den
verkliga makten utövades av en s. k.
major domus, ung. motsvarande den sv.
riks-jarlen. Detta ämbete ärvdes inom en släkt,
som 752 störtade merovingerna från
tronen och själv intog denna. Ätten kallas
den karolingiska efter sin störste
represen
tant, Karl den store (768—814),
under vilken väldet utvidgades till hela
västra Europa intill Elbe och Saale. Även
i det inre åstadkom Karl en uppryckning:
riksorganisationen utbyggdes, och försök
gjordes att höja den sedan
folkvandringarna djupt sjunkna andliga odlingen. Karl
var Europas mäktigaste monark, vilket
fick uttryck däri att han år 800 lät sig
krönas av påven till rom. kejsare,
varigenom det gamla rom. riket ansågs
återupplivat. Är 843 delades Karl den stores
väldiga rike efter hans sons död i tre smärre
(de nuv. Frankrike, Tyskland och Italien),
varav det västligaste omfattade ung. det
nuv. F.; kejsarvärdigheten åtföljde ej
denna riksdels härskare. Genom delningen
minskades avsevärt det germ. inslaget i
F:s befolkning. Under de följande
konungarna sjönk regentens makt ånyo; det
medeltida länsväsendet, som nu infördes,
gav stormännen större inflytande, och de
förnämsta adelsätterna tävlade med
karo-lingerna om tronen. Är 987 erkändes en
medlem av en sådan ätt, Hugo Capet, som
konung. Den kapetingiska ätten regerade
sedan, dock ej med sin älsta gren, till
franska konungadömets fall 1792 samt 1814—
48. Dynastiskiftet 987 medförde emellertid
ej den sjunkna konungamaktens
omedelbara upprättelse, utan länsväsendets
stats-upplösande tendenser togo alltmer
överhand, hotande riksenheten. Först omkr.
1200 började konungamakten återvinna sin
betydelse, länen indrogos till kronan, en
enhetlig lagstiftning kom till stånd, och
under bittra strider mot påvarna,
tempel-herreorden o. a. andliga makthavare
hävdades statens rätt ekonomiskt och
politiskt. Ären 1337—1453 måste ock ett
segslitet krig, det s. k. hundraårskriget, mot
England genomkämpas för att trygga
statsområdets bestånd mot det eng.
kungahusets anspråk. Detta krig med dess
nationella samling, Jeanne d’Arcs uppträdande
och de slutligen vunna framgångarna
bidrogo starkt att väcka ett franskt
national-medvetande, som kom konungarna till
godo i deras strid mot storvasallerna, av
vilka den farligaste var hertigen av Burgund,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
