Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Detta är med hänsyn såväl till ordalagen i H. B. 10: 2,
jämförda med motsvarande bestämmelse i U. B. 5: 3, som till
den äldre rättens grundsatser i ämnet enligt vår mening den
enda möjliga tolkningen af detta lagrum. , Schrevelius1
der-emot påstår, att, då panten är lagstånden, panthafvaren är
berättigad att sälja densamma å auktion; panthafvaren och
ega-ren skulle emellertid naturligen kunna öfverenskomma om, att
den förre skall behålla den efter värderingen eller annat dem
emellan aftaldt pris. »Af ordalagen i 10: 2 H. B.», fortsätter
Schrevelius, »kunde det väl se så ut, som om detta berodde
endast på pantägaren, men det är klart, att till detta, som till
annat köp, erfordras båda kontrahenternas samtycke». Det är
tydligen Schrevelii mening, att den auktion, som han anser
panthafvaren berättigad att anställa å en lagstånden pant, sker
å egarens risk, ty eljes vore ju det för denne likgiltigt, om
försäljning skedde eller icke; den vore ju allenast en af den
nye egaren företagen frivillig försäljning af ett föremål, hvartill
han förr haft panträtt, men som nu icke längre är pant.
Här-utinnan äro vi] af samma mening som Schrevelius, men då
denne, enligt hvad han sjelf vidgår, i viss mån i strid mot
ordalagen, anser panthafvarens samtycke erforderligt, för att han
skulle behöfva behålla panten efter värderingen, och motiverar
detta med, att till hvarje köp fordras båda kontrahenternas
samtycke, anse vi honom hafva gjort sig skyldig till en
betänklig missuppfattning af stadgandet. Hans argumentation
grundar sig derpå, att panthafvarens behållande af panten efter
värderingen skulle vara ett köp och således tarfva köparens
samtycke. Detta anse vi afgjordt oriktigt. Panträtten betraktades
i äldre tider ingalunda som en rätt att genom pantens
försäljning göra sig betald för sin fordran, utan som en rätt att i
stället för fordringen hålla sig till panten sjelf. I allra äldsta
tider trädde denna utan vidare i stället för fordringen, men
sedan började man fordra motsvarighet i värde dem emellan,
och derigenom blef ett särskildt värderingsförfarande af nöden.
Fortfarande skulle emellertid panthafvaren komma till sin rätt
genom pantens behållande, möjligen mot skyldighet att utbetala
1 Schrevelius II s. 234.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
