Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sådana voro de grundsatser angående realisation af
panträtt i lös egendom, som i 1734 års lag fingo sitt uttryck. I H.
B. 10: 2 hade man ännu icke brutit med den ålderdomliga
grundsatsen, enligt hvilken panträtten fylde sin funktion redan
dermed, att panten med eganderätt tillföll borgenären (datio in
salutum). Detta lagrum kvarstår ännu i dag oförändradt, men
dess bestämmelser hafva till stor del förlorat sin betydelse.
Förklaringen härtill ligger i följande omständigheter. En
panträtt, som icke gifver borgenären befogenhet att genom pantens
föryttring skaffa sig betalning för den fordran, hvarför panten
skall utgöra säkerhet, förmår icke fylla de anspråk, som mera
utvecklade kreditförhållanden ställa derpå1. Den en
panthaf-vare i H. B. 10: 2 anvisade utvägen att realisera sin rätt kom
derför snart nog att te sig som ett föga värdefullt privilegium,
så mycket mera som i fråga om exekution i lös egendom för
fordringar i allmänhet bestämmelserna i 1734 års lag, såsom
vi nedan skola se, hvilade på den moderna principen om rätt
för borgenären att ovilkorligen erhålla betalning i penningar.
Hvad var då naturligare än, att en panthafvare, som icke ville
låta sig nöja med att erhålla eganderätt till sjelfva panten,
beträdde den väg, som stod en borgenär i allmänhet öppen för
att komma till betalning? Härtill hade han så mycket större
anledning, som han derigenom undgick att behöfva iakttaga
de besvärliga och tidsödande formaliteter, som enligt H. B. 10: 2
måste föregå ’panträttens realisation. Utvecklingen har ock
gått i denna riktning2, och det är numera ytterst sällsynt, att
1 Dernburg, Das Pfandrecht I. Leipzig 1860, s. 84.
2 Inom den dansk-norska rätten hafva grundsatserna angående
realisation af panträtt i lös egendom undergått en liknande utveckling. Enligt
Kristian V:s danske Lov 5. 7. 2 och 3 och samma lagrum i den norske Lov borde
panträttens realisation likasom enligt 1734 års lag ske på det sätt, att
panten efter värdering tillföll panthafvaren. Endast om egaren vägrade att å
sin sida utse värderingsman, hade panthafvaren rätt att skrida till auktion
å panten. Snart nog plägade dock i pantaftalet inryckas förbehåll om
rätt att, såvida skulden ej i rätt tid betalades, sälja panten å auktion.
Senare tiders lagstiftning i dessa länder har icke i likhet med den svenska
blifvit stående vid dessa föråldrade grundsatser, utan i anslutning till denna
utveckling och under erkännande af, att rätt till försäljning är ett
nödvändigt moment i en panträtt, som skall kunna fylla sin uppgift, tillerkänt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
