Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tid, som exekutiva auktioner å lös egendom först kommo i bruk
och legaliserades genom åtskilliga författningar (1674, 1680 och
1685). Den nya principen kom deremot icke till användning
vid exekution i fast egendom, utan derför gälde fortfarande
den gamla grundsatsen, enligt hvilken borgenären skulle blifva
godtgjord för sin fordran, derigenom att han blef egare till det
utmätta. Efter utmätningen hade han att uppbjuda och låta
värdera fastigheten; gäldenären och hans bördemän hade viss
tid på sig att lösa densamma, räknad från tredje uppbudet.
Sedan denna tid gått till ända, var fastigheten definitivt
borgenärens ; ville han icke behålla den, var han naturligen
berättigad att sälja den likaväl som annan sin egendom, men detta
skedde då på hans egen risk, så att om lägre pris än
värde-ringssumman erhölls, förlusten drabbade honom och ej
gäldenären. Hvarken 1669 års exekutionsstadga eller någon annan af
alla de rörande exekutionsväsendet vid denna tid utfärdade
författningarna gjorde härutinnan någon ändring.
Redan tidigt synes det emellertid hafva blifvit vanligt, att
borgenären icke behöll den honom tillvärderade fastigheten,
utan sålde densamma och dervid för att erhålla så hög
köpeskilling som möjligt betjenade sig af auktion. Om han nu för
att så snart som möjligt komma till betalning i penningar
föryttrade fastigheten, redan innan lösningstiden gått till ända, är
det tydligt, att han icke derigenom kunde betaga gäldenären
och öfriga att lösa fastigheten berättigade denna deras rätt.
Då försäljningen icke ingick som ett led i förfarandet, utan
skedde på borgenärens egen risk och för hans räkning, kom
det icke gäldenären och dennes bördemän vid, om dervid
erhållits mera än den summa, hvartill fastigheten blifvit lagligen
värderad; mot utgifvande endast af detta belopp voro de
berättigade att komma i besittning af densamma. Att i ett
sådant fall behöfva afstå från fastigheten för lägre pris, än annan
derför bjudit, stod tydligen i strid med borgenärens intresse,
och äfven för köparen kunde utöfvandet af lösningsrätten
medföra olägenhet, i synnerhet om han till borgenären redan guldit
den dem emellan betingade köpeskillingen. Då en försäljning
före utgången af laga ståndstiden kunde gifva anledning till
sådana kollisioner mellan olika intressen, är det icke underligt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
