Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skulle vara betagen rättigheten att med förbigående af panten
ur annan gäldenärens egendom utsöka sin fordran. Icke redan
i sjelfva mottagandet af pant till säkerhet för en fordran, utan
först deri, att panthafvaren betjenade sig af det i H. B. 10: 2
stadgade förfarandet, inlade man en viljeyttring af honom att
eventuelt för värderingssumman bekomma eganderätten till den
pant, han sjelf betingat sig. Någon skyldighet att såsom
godt-görelse för sin fordran’ mottaga egendom, hvaraf han kanske
icke kunde göra något bruk och som icke af honom blifvit
anvisad såsom ett lämpligt objekt för utmätning, ansåg man
sig deremot numera icke kunna ålägga en borgenär, som
anlitade exekutiv myndighet för utbekommande af sin fordran.
Efter 1734 års lag har grundsatsen om användande af
auktioner vid exekution i lös egendom icke i lagstiftningen
undergått någon förändring förr än genom vår nu gällande
ut-sökningslag. Praxis hade dock redan tidigt utvecklat sig i den
riktningen, att auktion å utmätta lösören alltid 1 anstäldes och
att man ej, såsom ordalagen i U. B. 5: 3 kunde gifva
anledning till, fordrade något bevis om, att gäldenären icke åtnöjdes
med värderingen eller att borgenären ej ville godset derför
behålla. Någon genomgripande förändring var det således icke,
som den svenska rätten i detta afseende undergick genom
ut-sökningslagens bestämmelser i ämnet, för hvilkas innehåll vi
emellertid vilja uppskjuta att redogöra, till dess vi lemnat en
öfversigt af utvecklingen af motsvarande grundsatser beträffande
exekution i fast egendom. Härtill hafva vi en anledning äfven
deri, att utsökningslagen i fråga om användande af auktion ej
gör någon skilnad mellan lös och fast egendom, hvadan dess
bestämmelser i ämnet lämpligen böra i ett sammanhang
behandlas.
Det är ett rättshistoriskt faktum, som icke kan bestridas,
att nya grundsatser i allmänhet lättare bryta sig fram och förr
vinna erkännande i lagstiftningen angående lös egendom än i
den beträffande fastigheter. Denna erfarenhet jäfvas ej heller på
det område af rätten, med hvilket vi här sysselsätta oss. Vi
hafva i det föregående påpekat, att det var under Karl XI:s
1 Se Delidén, a. a. pag. 33, Schrevelius, Lärobok i civilprocess s. 422.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
