Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dessa dubbla lagfarter blef det antagligen ganska tidigt sed, att
borgenären, redan innan uppbjudandet afslutats eller kanske
ens påbörjats, lät anställa auktion å egendomen och att det var
inroparen, som lagfor med densamma. I så fall blef han först,
då den vanliga tiden efter tredje uppbudet gått till ända, tryggad
i sin rått äfven gent emot gäldenären och dennes bördemän.
Det var detta förfaringssätt, som af banken ursprungligen
användes och i de äldsta derom gällande författningarna
påbjöds1.
Då i författningarna 1748 och 1752 icke finnes något, som
gifver vid handen, att den der omnämda försäljningen genom
offentligt utrop först fick ske, efter det fastigheten blifvit i
borgenärens hand lagstånden, kan detta icke anses hafva varit
erforderligt. Till de auktioner, som genom 1748 års författning
legaliserades, men som redan förut i praxis förekommo, hade
man antagligen kommit på den senare af de båda vägar, som,
enligt hvad vi ofvan visat, stodo öppna för att undgå dubbla
lagfarter. Hade föregående lagfarande med fastigheten
förutsatts i 1748 års författning, hade man förvisso bland de
omständigheter, som i densamma anföras såsom skäl för
föreskriften, att inroparen icke skulle vara skyldig att uppbjuda sådan
egendom, omnämt, att den redan varit för borgenärens räkning
lagfaren och ej, såsom nu är fallet, inskränkt sig till att
framhålla, att den varit allmänt till salu utbjuden. Likaledes vore
den farhåga, som i förordningen 1752 uttalas för att
börde-männen skulle betagas tillräckligt rådrum att utöfva sin rätt
och som just är anledningen till dess stadgande, att inroparen
skulle vara skyldig att lagfara med fastigheten2, oförklarlig, om
1748 års författning hvilat pä den grundsatsen, att egendomen
1 Kongl. Stadgan d. 6 Juli 1664 (Schmedeman s. 337), Ständernas
beslut ang. bankoverket d. 22 Sept. 1668 §§ 61, 62 (Stiernman, Riksdagars
och Mötens beslut II s. 1615). Jfr. äfven Kongl. Förordn. d. 9 Nov. 1727
§ 9 (Modée I s. 729).
2 Denna skyldighet måste anses hafva ålegat honom äfven i det fall,
att egendomen före auktionen var för borgenärens räkning uppbjuden och
lösningstiden för gäldenären och hans bördemän gått till ända. Se
Hern-bergh, De licitatione sub hasta, Upsala 1782, § 4. Af annan mening är
Tengwall s. 196 ff. § 4Ö, jfr. föregående sida not 4.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
