Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
9G
skulle hafva i vanlig ordning uppbjudits för borgenärens
räkning. 1 så fall hade ju gäldenären och hans bördemän förlorat
all rätt, dermed att egendomen i borgenärens hand blifvit
lagstånden, och det kunde icke komma dem vid, om inroparen
borde lagfara med sitt fång eller ej.
För obehöfligheten af ett föregående uppbjudande talar ock
analogien med försäljning af fast egendom under konkurs,
hvilken naturligen icke föregicks af något uppbjudande för samtliga
borgenärers räkning. Med den här framstälda åsigten
öfver-ensstämmer ock Tengwall1, då han säger, att det fall, då
egendomen utan föregången lagfart genom offentligt utrop försäljes,
år det egentligen casus legis i Kongl. Förordn. d. 4 Mars 1752.
Mot den förklaring, vi nu sökt gifva af den praxis, som
genom 1748 och 1752 års författningar erhöll stöd i lag, skulle
man möjligen kunna invända, att det är egendomligt, att
särskild värdering å utmätta fastigheter fortfarande egde rum,
oak-tadt värderingssumman, i och med det att auktionen inrycktes
till ett led i förfarandet och skedde på gäldenärens risk,
förlorade sin betydelse af att vara det allena afgörande för
förhållandet mellan borgenär och gäldenär. Derpå kan man emellertid
svara, att om också i och med uppkomsten af verkliga exekutiva
auktioner värderingen måste förlora sin främsta uppgift, den
mycket väl kunde bibehålla en negativ betydelse, så till vida
att den fick utgöra ett regulativ å det nya sätt för värderingen,
som man ursprungligen ansåg auktionen utgöra. Denna dess
betydelse visar sig i sjelfva verket derutinnan, att man icke
plägade tillåta fastighetens försäljning å den första auktionen,
såvida icke den bjudna köpeskillingen uppnådde
värderingssumman, utan i så fall, såsom vi nedan skola närmare utveckla,
skred till ny auktion och ofta till en tredje, fjerde o. s. v., ett
förfaringssätt, som först genom Kongl. Förordn. d. 18 Dec.
1823 erhöll uttryckligt stöd i lag. Att värderingen redan i och
med uppkomsten af exekutiva auktioner förlorat sin främsta
betydelse och att följaktligen rätten att söka ny värdering icke i
1 Tengwall s. 196 ff. Sa ock Hernbergh, i det sid. 88 not. 4 anförda
arbetet § 5, Delidén a. a. pag 38 not 3. Af samma asigt var Calonius.
enligt hvad af i Juridiska föreningens i Upsala ego befintliga anteckningar
efter hans föreläsningar i civilprocess (s. 241) framgar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
