Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
har, såsom vi nedan skola se, den omständigheten, att budet
når denna höjd, här icke till följd, att den bjudande skulle
hafva någon rätt att erhålla arrendet.
Är auktionen anstäld för enskild räkning, har man i
allmänhet icke några bestämmelser att åberopa till ledning vid
afgörandet af frågan om utropsprisets betydelse. Derom gäller
då, hvad förut framhållits, nämligen att förekomsten af
utrops-pris väl kan vara uttryck för en vilja att till detta eller för
auktionstillställaren förmånligare pris sälja eller tillhandla si g
hva"d, som är föremål för utbjudandet, eller öfver hufvud ingå
det aftal, derom fråga är, men att en sådan betydelse ingalunda
måste tillmätas denna omständighet. En annan uppfattning af
denna fråga gör sig gällande hos Rabenius1, som derom yttrar:
»Gum res hastæ subjicitur, certum quqpldam statuendum est
pre-tium, quo venundandam rem proclamatam licitanti, significetur.»
Det är således denne författares mening, att det skulle vara
nödvändigt 2, att säljaren på förhand bestämde ett visst minimiprisr
till hvilket han vore villig afyttra de föremål, som skulle säljas. * 4
mum för arrendebeloppen. I Kongl. Kung. d. 17 Juli 1847 mom. 1, 3 och
4 meddelades föreskrifter om sättet för dettas bestämmande (sedermera
ändrade genom Kongl. Kung. d. 7 Aug. 1863) samt stadgades tillika, att,
om maximibeloppet bjöds af flera än en, den borde tillerkännas arrendet,
som derutöfver bjöd högsta kontanta städja att vid tillträdet erläggas. En
sådan bestämmelse förefaller vid första påseendet ganska egendomlig, dä
det ju kan tyckas, som det borde ligga i jordegarens, d. ä. kronans, intresse
att få högsta möjliga arrende för egendomen. Förklaringen till stadgandet
ligger deri, att genom det förut obegränsade tillfället till täflan buden så
drefvos i höjden, att arrendatorn antingen icke förmådde fullgöra
arrende-vilkoren eller ock sökte genom att till det yttersta utsuga jorden bereda sig
någon ersättning för det dryga arrendet. Man hoppades nu genom
bestämmelsen om städja, som skulle erläggas inom viss kortare tid, afskräcka
spekulanterna från att bjuda mera, än de kunde komma ut med. Erfarenheten
visade emellertid, att dermed var föga vunnet, i det att arrendatorn just
till följd af skyldigheten att redan vid tillträdet betala ett större belopp
ofta kom att lida brist på erforderligt rörelsekapital. I nu gällande
författning har man derför icke upptagit bestämmelsen om maximibelopp för
arrendet, utan pä annat sätt sökt förekomma öfverspekulation; se Betänkande
ang. ordnande af förvaltningen af statens fastigheter m. m. (1876) s. 3, 63 fif.
1 Rabenius pag. 6.
2 Jfr. den förut nämda österrikiska Lagen »uber Rechtsangelegenheiten
ausser Streitsachen» § 275, enligt hvilken vid en frivillig auktion egaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
