Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sen, utan äfven taga hänsyn till sakrättsegare i fastigheten,
framför allt inteckningshafvare.
Härutinnan förete emellertid de olika lagstiftningarna högst
väsentliga olikheter. I all synnerhet gäller detta frågan, om
det af en borgenär inledda exekutiva förfarandet må utöfva
någon inverkan på den persons rättsliga ställning, hvilkens rätt
i fastigheten enligt gällande grundsatser om prioritet är bättre
än den borgenärs, som genom förfarandet söker komma till sin
betalning.
Huruvida enligt den romerska rätten den, som hade en
lägre panträtt, öfver hufvud kunde skrida till försäljning af
panten, är omtvistadt1. Säkert är deremot, att, om en sådan
befogenhet tillkom honom, den förste panthafvarens rätt icke på
på något sätt berördes af försäljningen. I öfverensstämmelse
härmed antogs, att fastigheten icke fick säljas på andra vilkor,
än att de panträtter, som hade bältre rätt än den borgenär,
som utsökte sin fordran, fortfarande komme att hvila å
fastigheten, eller ock att budet blef så högt, att sådana rättsegares
anspråk derigenom till fullo betäcktes. Dessa grundsatser kunna
betecknas som de i Gemeines Recht herskande. De egde
emellertid icke synnerligen vidsträckt giltighet, ty i stora delar af
Tyskland utvecklade sig genom en sedvanerätt, hvilken
mångenstädes genom partikularrättsliga stadganden stadfästades, en
alldeles motsatt princip. Till dennas utbredning torde i hög grad
hafva bidragit de olägenheter, som voro förenade med den
romersk-rättsliga grundsatsen, derutinnan att, om försäljning
skett, utan att någon hänsyn tagits till förste panthafvaren,
denne bibehöll sin panträtt i fastigheten, hvadan inroparen
riskerade att från vindi cer as egendomen eller för densamma få
betala mera, än han bjudit — något, som desto lättare kunde
förekomma, som det i saknad af ett ordnadt hypoteksväsen ofta
var omöjligt för den förfarandet ledande domstolen att erhålla
1 Se å ena sidan Windscheid § 241 not o, å den andra Dernburg,
Pan-dekten, I § 289 not 2. Krech u. Fischer (s. 3, jfr. s. 8) antaga, att
borgenären endast, om han tillika hade en personlig fordringsrätt, kunde
påyrka exekutiv försäljning af en fastighet, deri funnos bättre panträtter än
hans egen. I hvarje fall hade han rätt att lösa ut den bättre berättigade
— jus offerendi; se Windscheid I s. 704.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
