Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tillförlitig kännedom om bestående panträtter. För att
förekomma sådant anordnades flerstädes ett slags
preklusionsförfa-rande, derigenom panthafvarne anmanades att vid auktionen
bevaka sin rätt. Exekutionen fick härigenom en
konkurslik-nande karaktär; äfven andra än den borgenär, som tagit
initiativet, skulle derigenom erhålla godtgörelse. I öfverensstämmelse
härmed antogs, att alla vid fastigheten häftande panträtter
genom försäljningen upphörde, att försäljning fick ske, äfven om
högsta budet icke räckte till gäldande af bättre panträtter, och
att köpeskillingen borde fördelas mellan samtliga borgenärer efter
deras fordringars inbördes rangordning utan hänsyn till, om
dessa i sig voro förfallna eller icke.
Denna princip, som i den tyska litteraturen plägar
betecknas med namnet »Löschungssystem», upptogs bl. a. i den
preussiska rätten i den ungefär samtidigt med Allgemeines
Landrecht (1795) utfärdade Allgemeine Gerichtsordnung och
kvarstod fortfarande i den kodifikation af hithörande
bestämmelser, som skedde genom die Subhastationsordnung vom 15
März 1869. Ännu för ej fullt tjugo år sedan egde detta system
i Tyskland betydligt vidsträcktare giltighet än det motsatta1.
Hvilketdera af dem åtminstone ur teoretisk synpunkt
för-tjenar företrädet, är enligt vår åsigt icke tvifvel underkastadt.
Ändamålet med en exekutiv försäljning af fast egendom lika
väl som af lös egendom är ju ytterst att skaffa medel till
betalning af en skuld till den person, som påkallat försäljningen.
Om nu dervid icke så mycket bjudes, att det förslår ens till
någon del af denna fordran, har han ju, åtminstone i sin
egenskap af borgenär, intet intresse af, att försäljning må ske, och att
det oaktadt låta egendomen säljas innebär då en hårdhet mot
gäldenären. Än mindre låter sådant försvara sig, om tillbörlig hän-
1 Särskildt i Wurtemberg fasthöll man dock vid med das gemeine
Recht mera öfverensstämmande grundsatser i ämnet. I Lagen för detta land
»betreffend die Zwangsvollstreckung in unbewegliches Vermögen» d. 18
Aug. 1879 kommo dessa till uttryck i följande stadgande (art. 21): »Wenn
das Angebot den Betrag der Forderungen der dem betreibenden Gläubiger
vorgehenden Realgläublger nicht ubersteigt, so ist der Zuschlag olme die
Zustimmung der letzteren nicht zu erteilen.» Se närmare ang. de båda
principernas giltighetsområden i Tyskland, Motive 1888 III s. 143 ff. ocli
Entwurf 1889 s. 111 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
