Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tanken i dessa var hemtad från den ofta nämda preussiska
Lagen af år 1883, men man synes icke ens hafva gjort något
försök att företaga den ingalunda obetydliga omarbetning af
vår lagstiftning, som måste blifva en följd af den nya
principens upptagande deri. Förslaget, som äfven i öfrigt var
be-häftadt med svåra brister, afstyrktes af Högsta Domstolen1 och
framlades aldrig för riksdagen. Erfarenheten under den tid,
som sedan dess förflutit, kan sägas hafva bekräftat behofvet af
reformer på detta område af lagstiftningen. Förslag derom
väcktes ock vid 1896 års riksdag i två olika motioner1 2 *, af hvilka
den ena afsåg inteckningshafvare i allmänhet, den andra ville
åt hypoteksföreningarna inrymma en privilegierad ställning.
Ingendera lyckades visserligen tillvinna sig riksdagens bifall, men
det saknas icke anledning antaga, att frågan icke härmed för
alltid fallit, utan att man förr eller senare skall söka bringa
vår lagstiftning på detta område i öfverensstämmelse med den
i det öfriga Europa, och särskildt i oss närliggande länder,
gällande. Det är bland annat af detta skäl, som vi i det
föregående sysselsatt oss med frågan om exekutiv försäljnings
beroende af budets höjd i förhållande till sammanlagda värdet af
de rättigheter, som i förmånsrättsafseende äro bättre än
utmät-ningsborgenärens, oaktadt relationen mellan dessa båda belopp
enligt vår nu gällande lag saknar all betydelse.
Det är en annan omständighet, som i den svenska vrätten,
sådan den historiskt utvecklat sig, varit revelant för frågan, om
vid en exekutiv auktion å fast egendom försäljning bort ske
eller icke. Vi syfta på förhållandet mellan högsta budet och
egendomens på särskildt sätt utrönta värde (värderingssumman).
I det föregående8 är nämdt, hurusom 1734 års lag i fråga om
fast egendom blef stående vid den ålderdomliga grundsatsen,
att borgenärens förnöjande skedde genom egendomens
»tillvärdering» åt honom, så att han ansågs godtgjord för sin fordran
intill värderingssummans belopp utan hänsyn till, om vid en
senare försäljning erhölls mera eller mindre. Då sedermera
1 Dess yttrande finnes infördt i N. J. A. afd. II 1887 n:o 9 s. 33—40.
2 Se lagutskottets betänkanden n:o 65 och 77.
8 Se del I s. 86 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
