Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
heter det ju i fråga om sådan egendom: »Köp, skifte och gåfva
skola skriftligen ske med tvegge manna vittne och de vilkor
deri sättas, hvarå samma köp, skifte eller gåfva sig grundar».
Det år ingalunda vår afsigt att hår söka på ett uttömmande
sätt redogöra för innebörden af detta stadgande, som trots dess
skenbara enkelhet gifver anledning till så många tvifvelsmål*,
att det kunde lemna stoff till en sjelfständig afhandling. Vi
lemna sålunda helt och hållet å sido alla frågor rörande
fordringen på »tvegge manna vittne» 2, om dessa behöfva vara män,
om de måste närvara just Vid handlingens upprättande eller
eljes samtidigt3, om vittnespåskrift å sjelfva handlingen är af
Equity benägen att se »a specific performance of a verbal contract» i vissa
konkludenta handlingar, bland hvilka äfven är rent erkännande inför rätta.
Deremot anses vederbörande kunna erkänna tillvaron af det muntliga
af-talet, men insistera på dess ogiltighet, enär det strider mot The statute of
frauds. Se The cabinet lawyer s. 392—93, 428—29. Dessa i Statute of
frauds uttryckta grundsatser gälla också i Nordamerikas Förenta stater (se
Kent IV s. 515—25), men icke i Skotland. Åfven i detta land är dock
fastighetsköp ett formfordran de aftal; se Burton a. a. s. 133 ff., 146.
Annorlunda förhåller det sig i sistnämda afseende enligt fransk rätt.
C. c. art. 1341 stadgar visserligen, att med vissa undantag i alla processer,
der tvistens föremål har ett värde utöfver 150 francs (och dit hör
naturligen det stora flertalet tvister om fastighetsköp), bevisning måste ske genom
skriftliga handlingar, så att vittnesbevisning är utesluten, men detta kan
icke uppfattas som en verklig formföreskrift. Aftal af ifrågavarande slag
kräfva nämligen icke’ skriftlig form för sin giltighet eller ens för möjligheten
att göras gällande, utan endast för att kunna bevisas mot den, som förnekar
deras tillvaro. Erkänner svaranden det muntliga aftalet, är detta för honom
bindande, men, då motparten icke kan våga förlita sig på hans redbarhet,
blir skriftligt aftal faktiskt så godt som nödvändigt för honom; jfr.
Zacharias § 771. Samma ståndpunkt intager den holländska Burgerlijk Wetboek
art. 1933. Motsvarande värdegräns är dock der satt högre (300 floriner).
Ej heller i våra grannländer Norge och Danmark kräfva aftal om
föryttring af fast egendom någon viss form, ehuru de naturligen nästan alltid
upprättas skriftligen; se Aubert a. a. I s. 50; Lassen, Haandbog i
Obligationsretten, Speciel Del, s. 28.
1 Vissa af dessa beröras af Ask, Om formaliteter vid kontrakt, Lund
1887, II s. 113 ff.
* Jfr. Tengwall, Tvistemålslagfarenheten, Lund 1794, s. 123;
Schreve-lius II s. 507; Ghydenius s. 355—358.
3 Se rättsfall, refereradt i N. J. A. 1892 s. 550; jfr. N. J. A. 1897 notis
A n:o 255 och F. J. F. T. årg. 17 s. 236.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
