Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det är onekligen anmärkningsvårdt, att ett stadgande, som
blott påbjuder, att köp skall skriftligen ske, af den ene anses
innebära, att jämväl köparen skall hafva skriftligen förbundit
sig, men af den andre tolkas på alldeles motsatt sätt, under
det att deremot ingen människa betviflat, att från säljarens sida
en skriftlig viljeförklaring måste föreligga. Förklaringen till
detta förhållande synes oss kunna finnas genom ett aktgifvande
på stadgandets grund. Att lagstiftaren för köp af fast egendom
fordrat skriftform, under det att köp af lös egendom år giltigt
utan iakttagande af några former1, måste tydligen bero just på
objektet för öfverlåtelsen. Af mångfaldiga ställen i 1734 års
lag visar det sig, att dess stiftare betraktat »jord, hus och grund»
såsom den förnämligare beståndsdelen af individens och
släg-tens förmögenhet och förty sökt förebygga lättsinnigt
afhän-dande deraf. Om också hufvudändamålet med föreskriften i
J. B. 1: 2 kanske var, att förvärfvaren för framtiden skulle i
sin fångeshandling hafva ett bevis för sin rätt gent emot tredje
mans* 1 2 anspråk på eganderätten till samma fastighets, torde det
afsedda. — Att enligt tysk rätt ett sådant förfaringssätt tillfredsställer lagens
fordran på skriftlig form för ett aftal, är i B. G. B. § 126 mom. 2 punkt
2 uttryckligen stadgadt, och antogs redan förut tämligen allmänt. Se Bahr,
Der Urkundenbeweis (i Iherings Jahrbucher Bd. 14) s. 40-42; af annan
åsigt Thöl I: 2 s. 174. Åfven enligt fransk rätt anses eu sådan handling
som en giltig urkund; se G. c. art. 1325 och Zachariæ IV s. 580—83.
1 Stadgandena i Kongl. Förordn. d. 20 Nov. 1845 (om lösöreköp)
innehålla visserligen formföreskrifter, men formens iakttagande har der
uppenbarligen en helt annan betydelse. — Frågan om verkan deraf, att en
lös-öreköpsafhandling icke är försedd med köparens underskrift, har varit
föremål för Kongl. Maj:ts pröfning i tvenne rättsfall, af hvilka det ena finnes
refereradt i J. A. XXXII s. 409, det andra i N. T. 1867 s. 691.
2 Tydligen har lagrummet (specielt orden: »och de vilkor deri sättas,
hvarå samma köp, skifte eller gåfva sig grundar») också till syfte att
förekomma tvister mellan säljare och köpare rörande fullgörande af förmenta
åtaganden, som icke influtit i köpeafhandlingen. På frågan om betydelsen
af dylika muntliga öfverenskommelser sakna vi anledning att ingå, då den
-samma är alldeles oberoende af, huruvida köpeafhandlingen måste vara
undertecknad af köparen eller icke.
8 Stobbe (III s. 129; jfr. s. 61 fif.) uttalar den åsigten, att äldre tiders
formaliteter vid rättsärenden mera afsågo att tjena till bevis än att
innebära garanti för allvaret med viljeförklaringen; jfr. Nordling, Förhandlingen
om rätt, Upsala 1886, s. 5—6.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
