Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bedöma de s. k. pacta de contrahendo annorlunda än andra
aftal af det mest olikartade innehåll kunna vi icke inse; och
att. dessa icke skulle vara giltiga, om de ginge derpå ut, att
den ene kontrahenten forbunde sig att betala en viss summa
pengar eller fullgöra någon annan prestation, derest den andre
funne för godt att till honom öfverlemna en sak eller företaga
någon handling, hvars företagande eller underlåtande helt och
hållet låge i hans fria skön, kan icke med fog påstås* 1.
ikläder sig i skyldighet att, om den andre så vill, ingå visst aftal med denne;
se Thöl § 246 III; Degenkolb, Zur Lehre vom Vofvertrag (i Archiv fur
Givilistische Praxis Bd. 71) s. 80 samt (utförligare) Adler a. a. s. 239, 242
—252. Pä samma ståndpunkt står den franska jurisprudensen, som erkänner
tillvaron af giltiga promesses de vente, äfvenom de äro »unilatérales»;
se ofvan sid. 219. Ej heller göres i den utländska rättsvetenskapen någon
åtskilnad, om ett pactum de contrahendo går ut pä köp af fast eller lös
egendom. Det är en ren undantagsbestämmelse, som förekommer i Code
civil du canton de Vaud art. 1114 (citerad af E. Huber a. a. III s. 697):
»La promesse de vente d’un immeuble ne donne droit d’action, soit au
ven-deur, soit ä l’acheteur, que lorsqu’ elle est le résultat d’enchéres publiques».
1 Vi hafva i det föregående (sid. 129 vid not 2) haft tillfälle att beröra
skilnaden mellan viljeförklaringar, hvilkas verkan är gjord beroende af
ve-derbörandes blotta vilja, och sådana, som äro vilkorade af, att han företager
en viss handling. Äfven om en viljeförklaring af förra slaget ingår i ett
aftal, föreligger naturligen ingen bundenhet för dess afgifvare. Är då
derfor ej heller medkontrahenten bunden? Af den i äldre tider herskande
uppfattningen af aftalet som ett enhetligt rättsfaktum, hvilket antingen
måste vara bindande å ömse sidor eller å ingendera (jfr. ofvan sid. 106
not 2, andra stycket), följde naturligen en benägenhet att jakande besvara
denna fråga och att utgifva svaret för att vara ingenting mindre än en
logiskt nödvändig konsekvens af utgångspunkten. Så ännu Savigny, System
des heutigen römischen Rechts, Berlin 1840—56, III s. 131: »Ist die
Beding-ung gestellt auf das blosse Wollen an sich (si velit), so wird dadurch das
Dasein eines Rechtsverhältnisses gänzlich ausgeschlossen. Dieses gilt
zu-nächst bei einseitigen Verpflichtungen . . . Eben so aber auch, wenn bei
einem Kauf der Käufer oder Verkäufer diese reine Willkvihr sich vorbehält;
denn er selbst ist dann ja zu gar Nichts verpflichtet, woraus aber, wegen
der in diesem Vertrag liegenden Gegenseitigkeit, nothwendig folgt, dass
auch der Gegner nicht verpflichtet sein hann». Savigny måste
emeUer-tid sjelf i en not erkänna, att den förment »nödvändiga» följden af den
ene kontrahentens obundenhet icke enligt den romerska rätten inträdde just
vid det praktiskt vigtigaste fallet, d. v. s. köp på prof, som emellertid enligt
honom skulle utgöra »eine ganz einzelne Ausnahme». Härvid kan det vara
nog att erinra, att, om slutsatsfen verkligen följer med logisk nödvändighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
