Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Emellertid torde grunden till, att de förut nämda, såsom
löfte om köp stämplade, aftalen i praxis frånkänts giltighet,
ligga just deri, att endast den ene kontrahenten genom aftalet
iklädt sig någon skyldighet, under det att den andre kan
bestämma sitt handlingssätt efter konjunkturerna1. Att tillerkänna
af utgångspunkten, den icke tål något undantag alls, dét må hafva större
eller mindre räckvidd.
Denna åsigt är numera också i den utländska doktrinen ganska
allmänt öfvergifven, och man erkänner med rätta, att aftal, hvilkas
uppfyllande ligger i ene kontrahentens fria skön, kunna vara förpligtande för
den andre, och detta icke blott vid köp på prof, utan äfven eljes. Se sålunda
(jämte de sid. 129 not 2 omnämda monografierna öfver läran om köp på
prof) Windscheid § 321 not 24; Adler a. a. 249 not 75; Förster-Eccius I
s. 172 not 8. Uttryckligt stadgande af detta innehåll fans ock intaget i
Entwurf 1888 § 79; jfr. Motive I s. 163—164. Detta stadgande kom
visserligen icke att inflyta i lagen, men detta berodde icke derpå, att man
ogillade dess innehåll, utan att man ansåg det onödigt, särskildt i betraktande
deraf, att den allmängiltiga princip, som ligger till grund för stadgandena
om köp på prof, kan analogt användas på likartade fall; se Protokolle der
Kommission fur die zvveite Lesung des Entwurfs I s. 75.
Vår svenska praxis synes, enligt hvad af det föregående framgår,
åtminstone i fråga om fastigketsköp, icke hafva förmått frigöra sig från
inflytandet af den äldre — enligt vår åsigt ohållbara — uppfattningen af
föreliggande fr%a. Deremot omfattas den i nyare utländsk doktrin herskande
åsigten af Nordling, som (i Föreläsningar Öfver Ärfdabalken s. 307) i sin
bevisföring angående verkan af aftal med omyndig åberopar sig på denna
sats såsom höjd öfver allt tvifvel. Jfr. ock Lassen, Löfte og Akcept, s.
267—268.
1 Åtminstone gör denna synpunkt sig gällande hos Hasselrot a. a. s. 11
(»Att ett enbart löfte om köp, beträffande såväl lös som fast egendom, icke är
bindande, är allmänt erkändt») och s. 12 (»Om åter den afhandling, hvari
ett löfte af omförmälda beskaffenhet gifvits, innefattar förpligtelser å ömse
sidor, är den deremot naturligtvis förbindande för båda kontrahenterna»).
Möjligen sammanhänger härmed den i svensk praxis rådande
obenägenheten att erkänna giltigheten af pacta de contrahendo i förhållande till
s. k. realaftal; se rättsfall, refereradt i N. J. A. 1891 s. 465 (aftal om
försträckning); jfr. ock rättsfall i N. T. 1869 s. 480 (förbindelse att gå i bor-
gen). Huruvida denna praxis icke i sjelfva verket beror på ett otillbörligt
inflytande af romersk-rättsliga grundsatser i ämnet, är här icke platsen att
söka utreda. Erinras må endast derom, att Nehrirtan (a. a. s. 298) anser
sistnämda slags aftal enligt vår rätt fullt giltiga och att denna uppfattning
delas af åtskilliga nyare författare; se sålunda Ask, Om kreditaftal, Lund
1882, s. 11—14 och Chydenius, Aftal om försträckning i F. J. F. T. årg.
28—29 s. 50—59.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
