Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvilket alltid plägade smaka mig bättre än aUt
annat bröd, så väl i sig sjelf, som i synnerhet derföre
att det smakat alldeles lika sedan år 1800. Gnbben
var visst ej någon Schelling: trådarne af hans
tanke-väfnad voro af ganska ohålligt garn, så att man
måste uti conversation med honom bereda sig på, att
tala om 80 å 90 ämnen i timman. Ej heller kan hans
namn eröfra sig säte oeh stämma i någon
Litteratur-Geschichte, utom Strengnäs Consistorii häfder, der det
skrifvet står, att han tappert nog slagit sig igenom
prest-examen, men att slagsmålet i pastoralexamen aflupit
mindre fördelaktigt. Han var ingen esprit, hvarken cum
pterfixo b el och ännu mindre cum sujfixo fort, men
så uppväckte ock aldrig någon förstånds-förnuftets
starkölsgäst oroliga svallningar i hans lugna blod,
som drefs sin jemna lätta gång af ett gladt och varmt
hjerta. Han var en prest af de äldre, bättre, ägta
Lutherska tidernas art. Knappt har jag sett någon
sköta sitt embete så con amore. Man måste på hans
sidsta år ordentligt narra honom ifrån alt gå på
Predikstolen; och i likprocessioner mins jag hur han
trippade liksom i triumph af lutter förnöjelse att nu
vara rätt på sin plats. ”Sölkorfvar! ” plägade han,
säga till sonen Adolph och A<—t, närde, bådade till
någon förrättning, axlade sig eller senfårdigt skredo
till verket ”Sölkorfvar!” gnäggade han och tog ned
rocken af spiken, ”aldrig har någon behöft vänta på
mig. Aldrig har tjensten varit mig tung.” Och så
stoppade han sockenbudstygen eller handboken i
fickan, lät qvinnfolken gifva sig svarta silkesvantarne
och långa svarta kappen, och trampade af med upp-
lyftadt anlete ut i byggden.–Sedan den mig käre,
Sonen en gång skjutsat bort sina penater till andra,
socknar, så bekänner jag, att jag mindre gerna
besöker E#***. Han är den enda, som någorlunda
förmår skingra hos mig de griftkänslor, som med hvarje
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
