Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
116.
vårt land erkänd.7 Om sålunda § 51 också icke kan anses införa
en alldeles ny princip i svensk rätt,8 har stadgandet9 icke desto
mindre stor betydelse, då därigenom fastslås, att man vid
handelsköp i regel kan ställa större anspråk på skyndsamhet och
grundlighet vid undersökningens företagande och att vid dessa köp
individuella hinder, sådana som sjukdom, bortovaro9® eller bristande
varukännedom, i allmänhet icke kunna med framgång af köparen
åberopas såsom ursäkt för försenad eller ofullständig undersökning.10
Då köpeaftalet ingåtts mellan en köpman och någon, som icke
är att anse såsom köpman, kan man icke åberopa stadgandet i §
51. Därmed är dock ej sagdt, att man icke med tillämpning af
ofvan berörda allmänna bestämmelse i § 52 skulle kunna komma
till ett mot köparen lika strängt resultat. I den vanliga
butik-och detaljhandeln kan man naturligtvis icke ställa lika stora
anspråk på köparen som på en rutinerad affärsman;11 men är köpet
ingånget mellan en köpman såsom köpare och en privatman såsom
säljare — exempelvis vid en grosshandlares inköp af spannmål,
smör eller andra landtmannaprodukter eller ett sågverksbolags inköp
af timmer, ett bränneris af potatis — lärer köparen i allmänhet
kunna sägas hafva »bort märka» hvarje fel, som vid en, med den
vid dylika affärer brukliga omsorg företagen, utan uppskof
föranstaltad undersökning af varan kunnat uppdagas.12 Om detta är
riktigt, synes den praktiska betydelsen däraf, att § 51 icke, såsom
ifrågasatt varit,13 utsträckts till att gälla alla köp, ingångna med
en köpman såsom köpare, vara ringa om ens någon. För vår del
kunna vi nämligen icke finna, att man häraf måste draga den
7 Se sålunda N. J. A. 1904 s. 444, i hvilket rättsfall dock meningarna inojn
H. D. voro synnerligen delade; jfr N. J. A. 1899 s. 555; 1907 s. 575, 1895 A n:o
276, 1908 A n:o 92, 1905 A n:o 260 (J. R. Quensel). Se ock ofvan under lagtexten
anförda uttalanden af Chydenius och Hasselrot samt Aubert i T. f. R. 1889 s.
282: n. 5—6. Såsom ett prejudikat i motsatt riktning kan möjligen åberopas det
i N. J. A. 1898 s. 66 refererade rättsfallet (jfr nedan not 91); i hvarje fall var
den mening, som här gjorde sig gällande, påfallande mild mot köparen.
8 För dansk-norsk rätt innebär stadgandet ännu mindre någon nyhet; jfr D.
mot. s. 76 b, N. mot s. 64 a. Af ofvan under lagtexten anförda danska och
norska författare är det endast Hagerup, som yttrar sig mot undersökningsplikten.
9 Någon motsvarighet till detsamma förekom icke i N. L. B. Häremot
anmärkning i H. D., se N. J. A. II 1901 n:o 1 s. 94; jfr ock Lassen i T. f. R. 1898
s. 103-104.
* Jfr N. J. A. 1894 s. 479.
10 Öfverensstämmande Lassen § 83 n. 106, Grundtvig s. 68: n. 29—30 och
Lov om Kab § 51 n. 2, Staub § 377 A. 19 i. f.
11 Jfr Grundtvig s. 98—100, men Federspiel s. 86.
12 Jfr Staub § 377 A. 154 och B. G. E. 49 s. 157.
18 Jfr S. mot. s. 113—114, D. mot. s. 78 a-b, N. mot. s. 65 a och
Grundtvig s. 97—98.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
