Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. I Aten, en morgon för ett tusen fem hundra år sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Aristoteles, Zenon, Epikuros. Ännu, sedan kristna
kyrkan länge varit en triumferande, sedan i själva
Rom det sista hedniska altaret, Segerns,
nedbrutits, – ännu länge efter detta brann i den stilla,
undangömda staden vid Saroniska viken den
hedniska filosofiens lampa, vaktad av heliga minnen,
närd av forskningens sista olja, till dess hon
äntligen, färdig att slockna av sig själv, släcktes av
ett nytt vinddrag från despotismen, och den
fromma världen lydigt, utan gensägelse av en enda
röst, anammade de orden: credo quia
absurdum[1]. Dessförinnan och vid tidpunkten för denna
berättelse förelästes Epikuros’ lära ännu i hans
ryktbara trädgårdar; utlades Platons ännu, där han
själv, »den gudomlige», sju århundraden förut hade
förkunnat henne: under Akademias popplar;
lustvandrade ännu Zenons lärjungar bland
mästerverken av Pamfilos’ och Polygnotos’ penslar
samma pelargång, som från början gav namn åt
deras skola, den glest, men av höga, övermänskliga
skepnader befolkade!
Från nordöstra delen av staden började
klockorna ringa i en kristen kyrka. Luften, ren
och spänstig, fortplantade de mäktiga, dallrande
ljuden vida över nejden. De genljödo i portikerna,
brötos mot Akropolis’ kalkbranter och
förnummos, studsande från dessa, som djupa aningsfulla
suckar, pressade ur Pallas Atenas kopparbarm,
där hon, jättestor, skinande i solen och skönjbar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
