Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Delfi. Orakelspörjarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Golgatas oliv, men Parnassens lager är symbolen
för deras strider och segrar.
De vitklädda vandrarne – fadern och hans
dotter – stego på en förfallen stentrappa uppför
en klippa vid foten av den ena dalväggen och sågo
nu orakeltemplet vilande under de mörka
fjällbranterna. En ålderstigen Apollonpräst, den ende
övervordne av hundra, bevakade dess bleknade
prakt. Han träffades, vilande under en cypress
och stirrande på det hemlighetsfulla E, som någon
av forntidens män hade tecknat över ingången till
templet. Det händöende livets aftonrodnad
genomskimrade hans infallna kinder, och skägget föll
vita böljor över hans bröst. Pilgrimerna, ty sådana
voro de likväl, hälsade honom med vördnad.
– Jag heter Krysanteus, sade främlingen, och
är en man från Aten. Denna flicka är min dotter
Hermione och sedan sexton år tillbaka mitt enda
barn.
– Jag hälsar er välkomna, sade Apollonprästen
Herakleon. Är edert ärende att se helgedomen?
– Nej, svarade Krysanteus, vårt ärende är
ett annat än skådelystnadens, som endast skulle
mätta oss med grämelse. Vi hava kommit för att
rådfråga oraklet.
Den gamle prästens ansikte uttryckte förvåning.
– Vet du icke, sade han, att pytians röst är
förstummad och de profetiska ångornas
källa sinad? Den sista prästinnan är längesedan
död.
– Tyvärr, jag vet det alltför väl, svarade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
