Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Prokonsuln i förlägenhet. I biskopliga palatset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig ur denna klämma? Den sofisten säger, att de
båda mötena menade samma sak, när det ena
antog samma ord, som det andra förkastade. Nu
frågar jag ...
– Nej, nej, nej, fråga mig icke, utbrast
Annæus Domitius med en förtvivlad ansträngning.
Jag gillar i förväg allt vad du yttrat och ämnar
yttra. Du gör mig en tjänst, om du flyttar dig
något åt sidan, ty du ser, att du hindrar mina slavar
deras förrättning ... Ack, vad livet är uppfyllt
av besvär! ... Karmides, min ögonfägnad, var
är du?
– Här, min älsklige prokonsul! svarades från
en annan av slavar omgiven soffa.
Huat hanat haut
Ista pista sista
Domiabo elamnaustra.
– Vad säger du, min Annæus?
– Ack, jag läser en besvärjelseformel, som
min gamla amma nyttjade mot gikt och
ledvrickning, men som kanske även hjälper mot
närgångna pratmakare. Det tål åtminstone att
försöka.
Mannen i badlakanet var synbarligen mycket
stött över denna vändning i samtalet. –
Prokonsuln umgås med utsvävande hedningar, men
tål ej, att hans fattiga bröder i församlingen nalkas
honom på tio stegs avstånd. Han är en halv
hedning ... och för övrigt alltför inskränkt för
att begripa teologien, mumlade han till sig själv,
i det han med högtidliga steg vandrade fram och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
