Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Petros
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det vore omöjligt att skildra uttrycket i den
korthalsade presbyterns ansikte, där han i detta
ögonblick satt med armarne lagda i skötet, huvudet
sänkt och de besynnerliga ögonen uppåtriktade,
mellan ögonhåren fästa på Petros. Dessa ögon
sköto en blixt – om av harm eller glädje är svårt
att säga. Han suckade och svarade:
– Ack, min älskade biskop, din ringe tjänare
blyges över sin ovärdighet. Jag kunde icke ana
en sådan lycka. Men jag skulle känna dig illa,
om jag kunde tro dig vara i stånd att misstänka,
det jag genom övertalning eller andra medel
tubbat den goda änkan att till kyrkans eller ditt
förfång, men till min egen förman ...
– Gott, gott! inföll biskopen; – vad skänker
dig änkans testamente?
Med en ny suck svarade den korthalsade och
slog ned ögonen:
– Den ädla Apollonia har för de ringa, men
hjärtliga omsorger, varmed jag omgivit hennes
sjukbädd, gjort mig till ägare av hennes yppersta
skatt – tre i en kristallflaska förvarade skäggstrån
av martyren, den helige Polykarpos.
– Avundsvärde! utbrast biskopen, medan ett
löje, som han ej kunde tillbakahålla, spelade kring
hans läppar.
– Ja, jag är i sanning avundsvärd, instämde
Eufemios och tuggade på sina naglar.
– Jag skulle vilja byta med dig, fortfor
biskopen, om ej det punktliga uppfyllandet av den
fromma Apollonias testamente vore oss en helig
plikt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
